Yo!

Bloggen är officiellt flyttad. Ska försöka göra en vettig sida för en gångs skull, men tills vidare sprider jag mina visdomsord på en annan server. Besök mig, bli vän, skriv en kommentar, LACKA!

Over and out.

Så duktig är jag version 1.

Eftersom ingen annan berömmer mig tillräckligt mycket nu för tiden tänker jag fan skryta lite själv. Jag är så förbannat jävla duktig; jag har skaffat lånekort på centrala universitetsbiblioteket, vanliga stadsbiblioteket, och kursbiblioteket. Väldigt förvirrande, men bra på något sätt, säkert. Jag har lånat Lars Noréns tidiga verk (dikter från 70-talet), Maja Lundgrens Myggor och Tigrar, några stycken böcker av P K D, Pennskaftet av Elin Wägner, lite Neil Gaiman, och en massa jävla serier. Och jag måste ha blivit lite bildad i sån där spännande Kvinnolitteratur, för jag traskade in på en Kvinnolitteratursbokhandel, frågade lite efter Wägner, Thorwall, Benedictsson, tummade på Familjen H och tjejen i kassan nickade nöjt och beklagade sig över deras brist på inbundna finingar från sekelskiftet. Jag höjde medhållande på ögonbrynen, och vips så uppstod en så kallad Kvinnlig Gemenskap. Sen kanske jag förstörde det lite genom att fråga efter En Dramatikers Dagbok, för hon suckade uppgivet och svarade "Vi har inte sånna böcker här, men alla... vanliga bokhandlar borde ha den. Du kan ju fråga där". Jag älskar snobbar.

Inspiration, för i helvete!

Jag spelar Miss Li om och om igen, sen Navid Modiri, sen Santogold. Och så blir jag så jävla inspirerad. Jag vill bara starta ett band, skriva låtar, sjunga med själen, stå på scen liksom. Det är fan där jag hör hemma! Det börjar bli dags att göra något av den här Göteborgsvistelsen. Jag har ju en inneboende som också råkar vara basist, jag kanske borde utnyttja mina resurser en aning? Over and out.

Vad är grejen med det världsomspännande nätet egentligen?

På samma sätt som man automatiskt blir en stalker på internet känns det som att alla andra stalkar en själv. Visst, internet är så stort, så förbannat jävla stort, ändå går det liksom inte att fly från folk; om man väl har bestämt sig för att isolera sig från någon (låt oss kalla denna någon för Herr X för enkelhetens skull) tycks denna Herr X dyka upp som medlem på precis alla sidor man hittar. Hur ska man kunna glömma någon eller lägga något bakom sig om man hela tiden får uppdateringar om vad människan sysslar med. Nej, jag bryr mig inte om att du har ändrat din status; Nej, jag vill inte gå på samma event som du; Nej, jag vill inte lyssna på dina jävla favoritlåtar. Internet är påträngande som en översocial 14-åring på speed. Se exempel här.

argu menta tions analys

Ibland blir jag så trött på mig själv. Hela mitt liv har jag haft en massa konstiga principer som jag av någon anledning måste följa. Jag har ingen aning om hur jag fick mina övertygelser; inte fan var det av mina föräldrar (förutsatt att en motreaktion på deras normalitet (är det ens ett riktigt ord?) inte är fallet här och inte heller deras fel), inte av mina vänner genom åren, ingen i min direkta omgivning har påverkat mig så pass mycket att jag kan skylla på dem. Kan man födas med långsinthet, en vilja att radera folk man anser har sårat en från ens liv, en känsla av rätt och fel? För visst har människor olika bilder av vad som är rätt och vad som är fel? Jag skulle inte våga säga att samhället har hjärntvättat mig till att tycka att människor som inte är det jag förväntade mig att de skulle vara är elaka, dåliga människor. Varifrån får vi konstiga idéer och känslor? Ge mig någon att skylla på, fort!

"Fuck!" eller hur jag lackade.

Fine, jag har varit vaken i 16 timmar i sträck och på den tiden lagat fattiga riddare, åkt in till Brunnsparken, irrat runt i Nordstan, hajkat till Redbergsplatsen, snyltat på Os föräldrars mat, rivit ner en massa jävla tapeter, vandrat lite i Es nya bostadsområde, funderat allvarligt på att plugga speldesign, gått tillbaka till Redbergsplatsen, tagit en buss som gick fel, gått i fucking vinterkyla (utan att palla äpplen!) och sen kommit hem och läst folks bloggar och kollat på dålig film. Så ja, jag är lite sjuk i huvudet just nu, och det är min ursäkt. Hursomhelst, jag lackar så jävla mycket på folk som bara är neutrala, inte tar något personligt, inte visar känslor överhuvudtaget. Vad är deras problem? Hur kan man inte bli entusiastisk och energisk när någon frågar en saker och vill ha ens hjälp och vill ha fucking kontakt?! Varför är folk så tråkiga och varför tar inte folk saker på lika stort allvar som jag? Jag blir tokig på folk som är så intetsägande att de nästan inte existerar. Anledningen till att jag blir tokig är att jag vet att de känner, tänker, är. Och att de orkar lägga ner energi och tid på att vad, dölja det? Det är så meningslöst att inte säga vad man vill när man vill för att folk antingen inte ska tycka illa om en eller för att man vill vara privat. Vad är grejen med att vara privat? Jag förstår att man inte berättar sitt livs historia för en främling på tunnelbanan, men om någon frågar mig saker tycker jag att den personen förtjänar vettiga svar. Som ett tack för att den faktiskt bryr sig tillräckligt mycket för att ta sig tid till att fråga dig något. Jävla idioter.

le matin inhumain?

Jag är vaken alldeles för tidigt, sitter och dricker kaffe och försöker vakna till. Tänkte försöka producera en rapport av något slag, eller bara sammanfattning av mitt liv so far;
på senaste tiden har jag pratat pratat så förbannat jävla mycket folk (och inte tillräckligt med folk jag kanske borde prata med) och en plan börjar sakta men säkert ta form i mitt huvud. Den har mycket att göra med att jag saknar franskan. Ibland på bussen sitter fransoser och pratar högljutt och jag sitter och bara lyssnar och liksom insuper den franska atmosfären och bara önskar jag var där istället. Göteborg är trevligt, men om jag verkligen ville komma bort från allt, från mitt tidigare liv, borde jag väl våga göra något riskabelt? Jag känner inte direkt att jag borde ha hakat till Paris, men jag börjar önska mig ett år i Frankerriket 09/10. Jag vet inte om jag är redo för Uppsala igen, jag vet inte om jag har släppt allt som varit, jag kanske tvärtom har skaffat mig nya saker att tänka på, nöja över, ha ångest för. Jag kan inte ha det så. Och jag tror inte att stanna kvar i Götet är rätt val heller, förutsatt att jag inte hittar något jag verkligen vill plugga här. Jag måste sätta mig ner, kolla igenom alla utbildningar som finns att tillgå, välja en och sen bara åka dit den finns. Till och med om det skulle innebära att jag behövde flytta tillbaka till Uppsala. Ve och fasa.

Sakta vi gå genom stan.

Igår kväll hade jag första filosofiföreläsningen. Scenario:
Jag, en handfull folk i min ålder +5 kanske, och ca 35 40plusare. Verkar vara en kvällskurs för folk som har tråkigt på jobbigt. För övrigt var det inte en introduktion till praktiskt filosofi, utan en introduktion till argumentationsanalysens grunder. Läraren verkar rolig, men kör också ganska mycket på den stilen, dvs. han är oseriös.
Äsch, det blir säkert helt okej. Om inget annat har jag iaf 7,5 lätta hp. Inte hipsterpoäng, alltså. Nytt ämne. Sen jag senast skrev har jag hunnit med tre olika former av festande. i) Kelly's i torsdags kväll. Billig veganpizza, knökat med 17-åriga hipsterkids, billig öl och äldre män som stötte på mig och försökte köpa min glasögon (?). Jag borde ha sagt ja, han bjöd ju ändå 5k, liksom. Men iallafall, ljudvolymen var lite för hög för att kunna prata och lite för låg för att dansa = fail. Vi drog vidare mot Järntorget, men mötte grannarna (de som bor precis mittemot) på vägen. Har ingen aning om hur Inneboendet kände igen henne, jag var full som ett halvt ägg. Mer öl och skitsnack med dem, sen hem med sista bussen. ii) Dagen efter var det tänkt att jag skulle ätit middag hos E och O, men E tyckte att eftertentasupande var mer skoj och drog med mig först till skabbig pizzeria, sen skabbigt Chalmers och skabbig, skabbig öl. Det bler roligare ju mer full jag blev (nähä??) men människorna var fortfarande totally megaskabb, så det slutade med pizza, skitsnack och regroupande hos E och O med that 70's show och vegankaka. Moumsich. iii) Dagen efter det: Inneboendets inflyttningsfest, typ en månad sent, men ändå. Typ 20 pers i vår tråååånga lägenhet med mycket öl, töntiga dricklekar, maxad volym på min spellista och chips överallt. Slutligen gick de ut till Stars and Bars medan vi stannade inne. Over and out.

Dagens musik:
India Arie - Video
Squarepusher - Aqueduct
the Bird and the Bee - Again & Again

Ich bin pretto unt du bist eine hipster, ja?

Tänkte återvända till allas vår M Lowdén; läser precis en litteraturanalys av Gösta Berlings saga av Levertin (THE litteraturanalytiker of all time i Sverige), och plötsligt fick jag en "åh, hon är så pretto"-flashback från när jag läste Allt. M namedroppar nämnligen Levertin, like, a lot. Då himlade jag med ögonen. Nu sitter jag och läser snubben. Jag är officiellt ett pretto på alla möjliga sätt. Kände lite samma sak när jag spanade in E och Os bokhylla senast jag var där och utbrast "Men var är alla nobelpristagare, det är ju bara skabb-fantasy här!", gissa vem som fick en fet prettostämpel av dem för all evighet amen? Samma sak när jag pratade med Egget om film och nästan blev förbannad när han sa att han inte har sett alla Kubricks verk. Vilket jag har. Flera gånger. Det är lite samma grej som när någon inte har sett Pulp Fiction. Det är helt enkelt inte okej. Nu när alla hatar mig lite lagom mycket tänker jag skriva om en livsform som står ännu lägre i näringskedjan än Pretton; Hipsters. Efter att ha bott ett tag i den stora, överväldigande metropol som vi alla så kärleksfullt kallar Göteborg har jag insett hur vanliga de egentligen än. Vi har inte hipsters på samma sätt i Uppsala, där är man antingen alternativ eller normal. That's about it. Här kryllar det av undersizade människor i oversizade koftor, wayfarers, en liten läderväska på ena axeln, en cigarett i ena handen, ironiskt färgglada strumpbyxor samt föraktfull blick för allt och alla. De frodas kring dyra second hand-ställen där allt är vintage och av någon anledning min jävla kurs. Men de är liksom där på ett ironiskt sätt. Jag gör mitt bästa för att inte bli en av dem genom att anamma min inre 30-talsjudinna. F vet vad jag jiddrar om. Jag kanske bestämmer mig för att gå tillbaka till mina rötter. Dvs. 90-talet. Wish me luck, bitches.

Cyberrymden och jag.

Internet är farligt. Internet förvandlar oskyldiga människor som jag till läskiga stalkers. Jag borde väl kanske inte erkänna alltför mycket här, men det är lite som jag sa till Erika förut; det är läskigt att folk lägger upp foton på sig själv, sina vänner, deras vänner, saker de har gjort och sett. Och det är ännu läskigare hur enkelt det är för mig att kolla på det. Jag menar inte att bete mig som snubben med krok istället för hand som står och skrapar på ditt fönster sent på natten, men det blir lite så när folk lägger upp privata jävla saker, tillgängligt för mig, överallt på internet. Det världsomspännande nätet är en godisbutik där allt är fucking gratis och jag är en tioårig skitunge med godisförbud och föräldrar som är frånvarande. Erika svarade att det väl är lika illa att jag har en blogg, och plötsligt insåg jag att folk säkert vet precis lika mycket om mig som jag vet om dem vid det här laget (förutsatt att de faktiskt bryr sig tillräckligt för att lägga ner energi på att kolla igenom mina foton eller läsa min historik på facebook). Men jag skriver mest en blogg för att lacka, jag nämner inte namn på de jag lackar på och ingen annan än mina närmsta skulle fatta vilka jag snackar om. Kanske inte ens de heller alltid. Poängen är iallafall att jag nu vet överdrivet mycket om någon jag verkligen inte vill veta saker om. Så på min önskelista till julen står nu Sessioner med drömdoktor à la ESoaSM. Det borde finnas varningstexter på sånna sidor; "varning, kan innehålla intressanta fakta om människor du inte borde tycka är intressanta". Internet borde känna mig tillräckligt bra vid det här laget. Jävla internet.

... och sen gå hem och lägga sig...

... även känt som Rapport från Göteborgs uteliv, version 2.
Navid på Sticky Fingers var fan inte illa, men min plånbok grät och skrek efter att jag, i ett otroligt snällt ögonblick, betalade drickor till både mig och fröken E. Det plus ett inträde på 130 kanske gör att jag inte glömmer spelningen i första tagen. Men, för att inte låta så bitter: Navid och hans gudar röjde fett! Ett härligt trångt dansgolv, med reggaegung och softa göteborgare som alla kunde texter och namnen på alla i bandet. Visst, en del tokiga fans fanns det, som trampades på tår och armbågade sig fram, men lite ska man väl stå ut med på en spelning? Många bra låtar bidde det också, och bandet lät sig ropas in för ytterligare två. Sen delades det ut ap-masker till hela publiken, och röjet fortsatte. En religiös upplevelse och en lyckad utgång, helt enkelt. Våra tidigare planer på att dra vidare till en billig-öl-och-indiemusik-klubb vid namn "E du go eller?" sprack, men det var nog lika bra, så har jag något mer att recensera någon annan gång (fast om jag skulle gå till en äkta göteborgarklubb och bete mig som en äkta göteborgare någon kväll skulle det ha varit denna, då göteborgsgunget börjar infinna sig och ruset efter Navid fortfarande sitter i). I "Rapport från Göteborgs uteliv, version 3" borde jag väl släpa mig till det omtalade Kellys vid Järntorget. Kanske att jag drar med mig en äkta Stockholmare dit också, så jag kommer tillbaka till mitt tidigare hånfulla state of mind. Peace!

Man ska börja tidigt.

Vaknade av att någon ringde på dörren, agressivt (intalar jag mig själv såhär i efterhand), och antog att det var inneboende som glömt nycklar eller nåt. Jag rusade upp, i linne och trosor, och öppnade dörren. Möttes av två Jehovas vittnen.

De: Oj, vi väckte dig!
Jag: Ni väckte mig... Var det något viktigt?
De: Ja, men det tar inte så lång tid.
Jag: Hm...
De: Vi är från Jehovas vittnen! (stora leenden)
Jag: Jaha, då får ni nog komma tillbaka nån annan gång (muttrar)
De: Du kan fortfarande bli frälst!
Jag: ... (börjar stänga dörren)
De: Ta en broshyr iallafall!
Jag: ... (stänger dörren)

Jag vet fortfarande inte vad fan Jehovas vittnen står för, har för mig att det har något att göra med undergången och tecken i bibeln och apokalyps men vem vet. Jag tog en broshyr, så jag kanske borde läsa den för att undvika eternal damnation and all that jazz. Nästa gång ska jag bjuda in dem på kaffe och skrämmas. Iallafall, ska strax iväg på pizza med vattenpipa eller tvärt om chez Erika, för att sen eventuellt komma in på Navid Modiri som spelar på Sticky Fingers. Bara jag inte hamnar på Gretas igen är jag nöjd. Låt gudarna skänka mig ett riktigt gayställe ikväll! Återkommer med rapport från Göteborgs uteliv version 2.

Meningen med livet.

Igår var jag hemma hos min farmor i Danderyd. Som vanligt när man är hos henne pratade hon mycket om döden - inte så ingående, bara i förbifarten (ingen droppar tunga ämnen i förbifarten som hon, det är en konst jag verkligen borde lära mig bemästra) - och som vanligt blev jag en aning deprimerad av tanken på att den enda släkting jag verkligen tycker om (utan att låta elak, förstås) både vill och tänker trilla av pinn inom ett år. När man pratar om döden med gamla människor infinner sig ibland en väldigt speciell känsla; en blandning av en ödesdiger hjälplöshet, sorg, och samtidigt en vetskap om att allt är som det ska vara - att livets cirkel är sluten och bla-di-bla. Ungefär. Det enda som fick mig att inte bli helt tokig när gamlingarna började dö av på äldreboendet jag jobbade på ett tag i somras (det hade faktiskt inget att göra med mig, de var bara gamla...) var tanken på att det hela tiden föds nya barn, nya liv börjar och de nya liven ska vara i många, många år innan de avslutas. Det är annorlunda med min farmor. Jag vet inte om jag kan unna henne att få gå vidare till den slutgiltiga destinationen. Det låter rart, men det är egentligen rent egoistiskt - jag vet inte hur mitt liv kommer att se ut när hon inte finns kvar här. Iallafall, det jag ville skriva om egentligen var tanken jag fick direkt när jag hade åkt från henne och min lilla hjärna började bearbeta faktumet att alla dör, förr eller senare. Vad gör man med en sån tanke? Jo, man spinner vidare till att tänka på hur kort man då ändå lever. Så kort i jämförelse med all tid som har varit och all tid som kommer att vara. Har man tur minns folk en några generationer efter ens död. Sen dör också minnet av det man åstadkom under sin livstid, och tiden fortsätter och folk föds och folk dör. Sluta inte läsa här, det blir mindre deprimerande, jag lovar. Så, vad är då meningen med någonting, meningen med att gå i skola, skaffa jobb, skaffa familj, leva, dö? Jag svarar med en motfråga: vad är meningen med att leva ett mediokert liv, att bara nöja sig med lagom lycklig, lagom allt, när man kan göra så mycket med sitt liv? Man kan se världen, man kan lära känna människor, man kan vara kär, man kan lära sig saker, man kan spela musik, göra konst, göra precis vad man vill. Man kan till och med lacka, om man blir lyckligare av det. Man måste bara inse hur bräckligt livet är, komma över alla sociala spärrar, glömma allt man trott man vetat och göra precis vad man vill. Det finns inga lagar, inga regler, ingen dåtid, bara liv. Over and out.

Each coming night?

Mitt i natten; sitter och ritar, sjunger, spelar gitarr, skriver, funderar, chattar med folk, planerar, komposerar. Inspiration! Jag visste väl att den skulle ta fart när jag slutade vara så stressad och allmänt missnöjd med tillvaron. Dessutom är jag ensam i lägenheten för tillfället, så jag kan göra dumma saker som att låta efter 22.00.
Jag har bestämt mig för att göra en upp-pimpad version av den ack så vanliga Drömboken (ni vet, boken man skriver ner sina drömmar direkt när man vaknar och fortfarande minns dem) - en samling noveller där varje novell är en dröm jag faktiskt har haft. Jag imponerar ofta på folk med att minnas minna drömmar väldigt detaljrikt och framför allt vilka känslor jag hade, vilket perspektiv jag såg det ur, vilken roll/roller jag hade etc. Varför inte skriva ner allt och göra det mer läsvänligt? När man berättar om drömmar blir det ju oftast en översikt av mainstoryn och vilka andra som ingick. Jag minns alltid så mycket mer. Och för det mesta är det väldigt sammanhängande. Frågan är om någon är intresserad av att läsa någon annans drömmar? Det är en spännande idé iallafall, återkommer om det när jag kommit någon vart på projektet. Nej, nu är det dags att sova, ska upp imorgon och tvinga Erika att äta vegankaka. Och kanske, om jag orkar, läsa lite. Mitt liv är härligt.

Rapport från Göteborgs uteliv, version 1

Det regnade, för det regnar alltid i Göteborg. Överallt kunde man se unga Göteborgare komma springandes mellan tak och busskur, busskur och paraply. Ett och annat "Gött" ljudandes genom regnet. Nu när ni kan leva er in i stämningen;
Var på förfest med dryckeslekar, firande av födelsedagsbarn (-vuxen borde man väl säga), diskussioner om bajs (fråga inte varför), fylleminnen och interna skämt från sällskapets gymnasietid (eftersom typ 8 av dem kommer från samma lilla stad). Efter några timmar i lägenheten, som för övrigt låg precis vid Chalmers campus men innehavs av en tjej som två dagar i veckan pendlar till Lysekil för att gå på komvux där, sprang hälften av oss genom regnet - iförda högklackat - till bussen, medan andra hälften haffade en taxi. Efter ett tags irrande vid kungsgatan/drottninggatan/domkyrkan/valand hittade vi Gretas och resten av sällskapet. Gretas ska föreställa ett gayhak men är egentligen en fälla dit unga tjejer går i hopp om att få dansa med snygga killar som inte raggar men istället blir raggade på av Latinoslisk 35+ som, bara för att förtydliga min besvikelse, inte är särskilt sexiga. Det var lite som att latinosliskföreningen i Göteborg hade sammanträde då någon plötsligt berättade för alla sliskkillar om fenomenet gayklubbar dit snygga tjejer går och inga andra straighta killar finns och ett sorl gick genom styrelsens medlemmar. "Ingen konkurrens..!" måste någon ha utbristit, varpå ett schema genast ritades upp över hur slisken skulle sprida ut sig över alla Göteborgs klubbar, och en gameplan över hur raggandet på dessa tjejer kunde bli så effektivt som möjligt. Och genast sattes planen i verket! Förvisso, det fanns en del, relativt aggressiva flator (som även de blev antastade av latinoslisken) och gaykillar fanns det ett överflöd av. Tyvärr dansade de bara med andra gaykillar. Don't blame them, really. Ett och annat 50+par stod och grovhånglade i hörnen av dansgolven, men det var about as kinky as it would get. Kvällens highlights:
Jag blir brutalt nerdansad av helt okej lesbisk tjej, men intensivt juckande på dansgolv kan bli lite mycket, till och med för mig. Speciellt när tjejen tar på mig samtidigt. Jag klarar mig, tack. Inneboende blir sliskad på av kort och ful sliskman. Han smög liksom upp på henne bakifrån, tog tag i hennes höfter och började kyssa henne på nacken och ryggen. Wtf, liksom? 90-talsmusikrevival och jag är lycklig! När de började loopa schlagerhits från nyligen började trashkänslan dock att infinna sig och folk blev sugna på mosburger ist. Slutsats: Inte riktigt värt 90 spänn inträde, va? Lite mer folk i vår ålder och gay/queer/whatever så hade jag varit såld. Trots att jag var dyngsur och hade skitont i fötterna när jag kom hem var den en rolig kväll. Kanske att man väljer ett fräschare ställe nästa gång, bara...

Soundtrack:
patriarch on a vespa - Metric
Prescilla - Bat for Lashes

Post Scriptum

Efter en smula moraliskt stöd över telefon har jag beslutat mig för att hoppa av (så fult det låter) programmeringen och kanske kanske kanske överleva höstterminen. Herregud, jag är ju bara mänsklig. Och jag skulle ju bara ta det lugnt det här läsåret och bara plugga roliga saker som inte är alltför mycket jobb utan snarare plocka på sig poäng för saker man ändå hade tänkt göra (som att läsa en roman i veckan och sen diskutera den på föreläsningen == joy), inte plugga lika intensivt och kanske lite mer poäng än en chalmerist med civing-ambitioner. Jag har lärt mig en del men jag vet ju att jag inte kommer klara tentan om två jävla veckor. No fucking way. Och sen då, omtenta direkt efter jul? Skulle jag hinna plugga hela jullovet med bortresarplaner och hårt nyårsfestande och allt? Kanske, om jag ändå orkade leva, andas, vara programmering. Eller så gör jag saker jag faktiskt vill göra med min tid istället för att gråta bittra tårar varje gång winHugs får min dator att hänga sig och mitt inte sparade dokument att försvinna. För att citera Strindberg:

Nu vill jag blott tillägga att jag ämnar bli litteratör!

Optimerad Strindberg

Varje dag nuförtiden går åt till ångest och mer ångest om vad jag ska göra med mitt liv. Och jag är jävligt trött på det. Så nu har jag bestämt mig för att höstterminen -09 hoppa på Språkteknologiprogrammet (förutsatt att det inte är inställt som det verkade vara -08) och testa om det är något för mig. Jag kommer inte komma närmare ett beslut genom att inte plugga ett år. Nej, jag måste bli en fullfjädrad student och jag måste gå in för det helhjärtat. Jag har ingen aning om jag kommer trivas eller inte, men det låter ganska häftigt och jag kombinerar redan datavetenskap och humaniora, så varför inte göra det i ett riktigt program och sen bli något på det?
För att citera August (vars RR vi ska läsa och välja en mening vi tyckte var "bra" ur tills på torsdag, plus motivera vad vi tyckte var "bra" med den (är det bara jag som tycker att ordet "bra" är lite väl dagisnivå för Universitetet (tm)?)):

Det är synd om människorna!

vilket har absolut ingenting att göra med allt jag precis skrev, men är det inte charmigt att slänga in Strindbergcitat lite här och var?

Bortretuscherad som från ett stalinistiskt fotografi.

Min nya idol, Maja Lundgren, skriver:

Man tar sig runt på bidrag och extraknäck, ur hand i mun. Tidskriftsstödet kan när som helst dras in. Författarstipendiet sina och aldrig förnyas, man kan hamna i onåd hos en uppdragsgivare och vips ut i kylan: allt hänger på att man håller sig väl med rätt personer och undviker att trampa på minor. Kulturen är en bransch med lite pengar men mycket prestige.
Rädsla, inställsamhet och arrogans om vartannat. Dold avund, illa dold avund och smicker.
Balzacs Förlorade illusioner i nutid.

Maja Lundgren skriver också:

Sedan såg han ut som om han fick lock för öronen (en stelt glasartad blick, ungefär som om han höll på att smygrunka ihjäl sig), avbröt konversationen och gick och sällade sig till ett annat sällskap.
Är jag så fruktad? Jamen frukta, då.
För avantgardistisk för avantgardet.

Ibland önskar jag att jag hade tålamod och bara allmänt mod för att bli författare. En elak författare, dessutom. Men man behöver något att falla tillbaka på. Och är det inte tragiskt, eller iallafall svårt att plugga i fem år, tio år, till något man kanske tycker om men inte riktigt brinner för, inte lika mycket som sin riktiga dröm? Ja, jag önskar att jag fick göra precis det jag ville, jag önskar att jag hade tid till att skriva en riktigt häftig roman och råd att publicera den (jag hittade ett gulligt förlag som hette något i stil med blackfish publishing på bokmässan som trycker det mesta, bara man kan bidra med ett startkapital). Med lite tur har jag pengar jag kan komma åt och som finns kvar när jag är 25. Först då kan jag kanske ge ut en bok. Om jag inte skriver något och skickar runt till andra förlag innan. Jag vet, man måste kämpa, kämpa om man ska komma någonstans, inte minst som författare. Jag vet inte om jag är tillräckligt bra. Jag har inte ens en vettig idé på vad jag vill skriva. Det skulle vara något nyskapande. Något om klassskillnader eller diskriminering men det är så slutskrivet, visst är det? Jag kanske kan börja med att försöka få en artikel eller bara insändare tryckt någonstans. Mitt ord på en tidning andra kommer att läsa. Hjälp, det känns bra.

Blåställshak och trängsel.

Nu bor jag officiellt inte ensam i en fet lägenhet längre, nu har en inneboende flyttat in med väldigt mycket saker. Dag 1 och jag har flytt till ett internetcafé för att jag vet inte vad, inte vara i vägen? Nej, jag menar inte så, jag bara känner mig tvungen att prata och umgås (åh, vilket ord!) när jag är på samma ställe som någon annan som jag inte känner så bra. Jag vet ju inte om människan tar illa upp om jag bara gömmer mig på mitt rum liksom. Jag menar förstås inte att gömma mig, jag vill bara plugga och kolla på TV-serier. Ett tag iallafall. Hursomhelst sitter jag på internetcafé v 2.0, även känt som Blue Mountain Café. Billigare och skönare än Java, fast långt åt helvete (om man heter Erika och hoppar av spårvagnen på Valand bara för att irra runt i Den Stora Staden i typ en timme med en tung väska innan man hittar rätt). Eniros kartor kan vara väldigt missvisande om man råkar ha ett värdelöst lokalsinne. Tillslut lyckades jag trots allt både hitta och få i mig lite frukost. Och nu sitter jag i ett rum fullt med studenter som snackar skit (jag kan verkligen inte låta bli att tjyvlyssna, eller bara lyssna kanske för jag försöker inte direkt dölja det) och försöker fundera ut vad jag vill göra med mitt liv. Igår, efter en kväll på Gyllene Prag (tjeckisk öl, långbord och Knödel) försökte jag diskutera min framtid med Fadern (tm). Jag nämnde datalingvistik som ett alternativ, medan jag kände hur mina psykologambitioner rullade ihop sig i fosterställning i ett mörkt hörn och grät en skvätt. Vad vill jag göra? En så enkel fråga, men jag har verkligen ingen aning. Jag känner mig en aning äcklad av tanken på att utbilda mig till civilingenjör. Det är väldigt långt från min glorifierade framtidsbild, som självklart är väldigt luddig. Men jag tänker fan inte plugga i fem år på Chalmers.

Kompulsivitet.

Valerie Solanas säger:

"Life in this society being, at best, an utter bore and no aspect of society being at all relevant to women, there remains to civicminded, responsible, thrill-seeking females only to overthrow the money system, institute complete automation and destroy the male sex. /.../ The male's normal method of compensation for not being female, namely getting his Big Gun off, is grossly inadequate, as he can get it off only a very limited number of times; so he gets it off on a really massive scale, and proves to the entire world that he's a "Man". Since he has no compassion or ability to empathize or identifym proving his manhood is worth an endless number of lives, including his own - his own life being worthless, he would rather go out in a blaze of glory than plod grimly on for fifty more years."

Och trots att jag inte direkt håller med om att det slutgiltiga målet med vår existens är att ta livet av (lite mindre än) halva jordens befolkning, älskar jag hennes SCUM manifesto med en nypa salt och en mycket ironisk underton. Vore jag inte lite mer lagd åt neutralisthållet skulle jag jubla högt och säga upp all bekantskap med män på ett ögonblick, men flera individer av det manliga släktet betyder mycket för mig och har haft stor inverkan på mitt liv genom åren. Nog för att jag har haft mina funderingar kring en del av dem, eller snarare varit helt övertygad om att de varit (och är) socialt efterblivna och emotionellt handikappade. Eller snarare bara inkapabla till allt jag är kapabel till, utan att låta alltför självglorifierande. Det jag faktiskt håller med henne om är att allt som idag klassas som "manligt" och "kvinnligt" är totalt påhittat av män för att gynna andra män. Jag tror helt enkelt inte det finns några personlighetsdrag som kan beskriva så många individer, eller ens majoriteten av dem. Jag tror inte en sekund på att män är mindre kapabla till att vara djupa och känslosamma. Däremot kan jag acceptera att många män inte har tillåtits vara det, på grund av de könsroller samhället har tvingat oss identifieras med eller iallafall ständigt jämföras med, på samma sätt som kvinnor från födseln har blivit tillsagda att de är varma, moderliga, servicemänniskor. Och om jag någonsin trodde att jag har undsluppit diskriminering på grund av mitt kön hade jag fel fel fel (med röda versaler). Tack, Valerie Solanas, för att du upplyste mig.

Well, fuck!

Jag är lite sjuk. Inte i huvudet just idag, utan i kroppen, feber och såntdär skojsigt. Så, jag undviker att gå ut, jag traskar omkring i min lägenhet i pyjamas och jag pluggar programmering tills ögonen blöder. Och jag lyssnar på PJ Harvey för att få lite moraliskt stöd. Eller snarare en ursäkt för att vara överdramatisk och hormonell. Och jag tänker på min framtid.
Jag insåg plötsligt (inte nu, utan för väldigt länge sen) att det finns så otroligt många saker jag skulle kunna göra med mitt liv. Och jag vill vill vill göra allt men det kan jag inte. "Varför inte?" kanske ni frågar er, eller så bryr ni er inte ett dugg. Jo, för att jag måste fokusera på en inriktning, ett mål, ett projekt åt gången för att kunna åstadkomma något. Som jag faktiskt vet (tror) att jag kan. Jag har aldrig varit så inspirerad som nu att göra något med mitt liv som gör en skillnad i världen. Eller som gör en skillnad för mig. Jag vill känna mig levande, behövd, viktig, duktig, smart, inspirerande, kreativ. Vem vill inte det? Jag vill lära mig saker, resten av livet. Fördjupa och fördjupa och forska och bidra till området och inte bara följa instruktioner utan faktiskt tänka själv. Jag vill faktiskt inte fastna på Universitetet (tm). Och jag blir så ledsen när folk säger åt mig vad jag borde göra. Jag vill bara ha tid för att komma på vad jag själv vill ägna mitt liv åt. Det är ett stort beslut. Det är som att gifta sig med någon, fast man gifter sig med ett yrke. Jag är nämnligen ganska övertygad om att jag vill ägna mitt liv åt mitt yrke. Mitt yrke ska ge mitt liv mening. Inte barn, fastän jag säkert någon gång i framtiden vill ha sånna också, inte kärlek, fastän det inte är fel heller, utan min forskning, mina alster, min konst ska vara det som definierar mig. Jag menar inte att jag bara ska syssla med mitt yrke i mitt liv, utan att det kommer att påverka allt jag gör. Det är väl realistiskt att tänka så? Det handlar inte om att prioritera, det handlar om att brinna för något. Och jag brinner för så jävla mycket.

Hemma igen?

Åkte till den sk hemstaden igår. Efter två veckors vistelse i Götet och fem timmars restid från Centralen (där någon blev skjuten på öppen gata för en vecka sen som min käre far så snällt påpekade när vi senast talade vid) satt jag och tittade ut genom bussfönstret och bara kände mig inte som hemma. För det första såg det faktiskt annorlunda ut - de har rivit upp hela cykelparkeringen vid stationen av okänd anledning - och för det andra såg det plötsligt så kallt och litet och tråkigt ut. Inte för att Göteborg är så otroligt inbjudande, men det är min stad. Och jag har min egen lägenhet med mina egna saker i. Där ingen äter upp min mat eller säger åt mig hur jag ska bete mig eller ens suckar menande när jag inte beter mig som jag borde bete mig. Fast jag är ganska bra på att ignorera suckar, och min familj har för länge sen upptäckt att det är mycket mer effektivt att skrika på mig för att få mig att göra/inte göra saker. Men iallafall, ingen skriker på mig i Göteborg heller. Däremot är jag stressad i Göteborg. Jag gör saker hela tiden känns det som. Och visst, det är sjukt mycket roligare än alternativet att göra ingenting eller bara slöa bort mitt liv, men när jag börjar känna att en plats är helt förknippad med stress i mitt huvud kanske det börjar bli lite mycket (?). Det enda som egentligen finns att göra hemma hos mig är just nu att plugga, lyssna på musik eller städa. Eller flera av sakerna samtidigt. Nu ska jag fortsätta plugga tills jag lyckas skriva något som faktiskt fungerar och min hjärna slutar snurra och tänka kod kod kod kod litteratur litteratur vad måste jag åstadkomma idag för att inte vara sämre än alla andra?

Årets tips: existens!

Jag älskar internetcaféer som har mer fokus på cafédelen än datorer. Caféer som har gratis trådlöst för allmänheten, är det inte bara världens bästa idé? Trots att jag har en batteritid på två timmar och inte har lyckats lokalisera ett kontaktuttag på det rustika (döda mig nu) Café Java bidrar ändå detta ställe till ett mycket lyckligare jag. Jag har lyckats ladda ner alla filer jag behöver för att kunna göra uppgifterna i boken, yes! Vidare till betydligt tråkigare och drygare nyheter:
Jag existerar inte. Enligt Chalmers iallafall. Eftersom jag är registrerad på GU i första hand har jag inte fått något CID och kan varken utnyttja skolans nätverk eller komma till mina räknestugslektioner. Ni hörde (läste) rätt: grupprummet jag skulle kunna befinna mig i måndagar 13-16, onsdagar whenever och fredagar 13-17 finns bakom lås och bom (flera stycken t o m) och jag kan inte komma in för jag har inget nyckelkort. Och stället jag måste gå till för att kunna registrera mig i systemet har bara öppet 10-12 mån-ons. Vilket var en aning frustrerande att höra då jag hade befunnit mig i byggnaden sen 10, men helt missat vart jag skulle och istället satt och väntade utanför vaktmästeriet i två timmar. När snubben väl dök upp och eskorterade mig till rätt ställe hade det stängt. Oh. The. Joy.
Tack och hej, leverpastej.

Mitt liv version 2

Jag passar på att blogga medan mitt (läs: min grannes) internet fungerar lite sporadiskt. Det är sjukt frustrerande för en internetberoende människa som jag att behöva snylta på någon annans mycket långsamma bredband (med väldigt dålig signal, för människan befinner sig typ tre våningar ner från mig). Men jag borde inte klaga, utan vara tacksam över att det finns någon i hela världen som faktiskt inte är paranoid nog (eller kunnig nog) att lösenordsskydda allt på sin dator, inklusive uppkopplingen. Imorgon bär det iallafall av till Chalmers för att kunna ladda ner filer jag behöver för att ens kunna göra mina jävla uppgifter i Haskellkursen (!). Den tidigare omtalade Plugghelgen blev mer av en Slita-sig-i-håret-av-frustration-för-att-jag-faktiskt-vill-plugga-och-bli-en-1337-haXXor-eller-iallfall-få-G-på-sluttentan-så-jag-får-behålla-mitt-CSN-och-bo-kvar-i-min-feta-lägenhet-men-är-fast-på-kapitel-2-i-boken-för-att-jag-inte-kommer-ut-på-internet-helg. Och bara för att förtydliga är jag inte alls bitter, jag är bara en aning PMSig och förbannad. Men det går säkert över när jag får umgås med en massa söta nördar som stirrar läskigt för att jag traskar omkring i Data och I-byggnaden och inte råkar vara av manligt kön. Jag har hört rykten om att årets Dataklass består av ca 100 killar och 6 tjejer, så det är faktiskt inte bara mina fördomar som talar utan lite fakta också, om än väldigt vinklad sådan.
Och på tal om att traska omkring ska jag försöka att inte köra en favorit i repris och tappa bort mig i Chalmers katakomber (eller bara campus, egentligen...) samt irra omkring i en timme på jakt efter föreläsning, missa den och behöva läsa kapitel 1-347 hemma (ja, jag överdriver en aning...). Det bara räcker tydligen inte med att de måste göra denhär staden sjukt svår att hitta i, de bara måste sprida ut Universitetsbiblioteket över hela stan, ha en total avsaknad på system för att hitta på campus, samt bara anställa bibliotikarier som suckar djupt och skakar på huvudet om man ber om hjälp. Men om man väl kommer in i den underbara universitetssekten (där alla som går på nybörjarkurser redan har läst ~400 hp i samma ämne och läser kursen "bara lite på skoj" men mest för att kunna skratta åt nybörjare som inte vet den exakta definitionen av Kön och Genus ord för ord as written by fucking Judith Butler), skänker alla sina egendomar till sektledaren och erbjuder sig att föda hans (ja, det är klart att det är en han) barn kanske allt ordnar sig. Och om man har tur kan sektledaren ge en VG i någon kurs. Men bara om man är snäll.

En plugghelg.

Erika> :load "C:\\Erika\\Documents\\Skola\\Lab1.hs"
Lab1> :find Labpartner.hs
ERROR - You are too bad at programming to work with a partner who would end up doing all of your work, lazy fucker!
Erika> :edit "C:\\Erika\\Documents\\Skola\\Lab1.hs"
Erika> :reload
Erika> :load "C:\\Erika\\Documents\\Skola\\Lab1.hs"
Lab1> :lab1
Hello, bored student!

One flew over...

Nu flyttar jag till Göteborg!

One of the boys

Jag är lite kär i Katy Perry måste jag säga. Inte så mycket för hennes musik som att hon bara verkar vara en skön människa. Förutom att hon har en söt blogg verkar hon gilla bra artister. Och på tal om bra artister har jag blivit överröst med underbar musik på senaste tiden. Emmaboda lockade verkligen fram min inre indiepopare. Min musik (som ska spelas in på riktigt idag och snart dyker upp på en myspace-sida nära dig) är fortfarande singer/songwriter, men kanske blir jag inspirerad, skaffar mig en liten synth och poppar till det. PUS.

Scholaris Idiotaris Gotenborgensis.

Hösten närmar sig. Jag har anat det ett längre tag, men nu börjar riktiga tecken visa sig:
Jag läser pretentiösa texter, jag har på mig mössor dygnet runt och driften att inhandla nya, blanka pennor och block har aldrig varit så stark som nu. Jag saknar att dra med mamma eller pappa till LundeQ och peka ut exakt vilka mappar jag skulle bära omkring på det kommande läsåret. Varför har man inte töntiga pennskrin, pärmar med klistermärken och inslagna böcker på Universitetet (TM)? Det borde vara obligatoriskt. Och i början på varje ny kurs borde man få en orange blyertspenna och ett turkost sudd som smular sönder efter en vecka. Tänk när man fick precis allt levererat till sig, som den klibbiga skolmaten en mattant slevade upp på ens tallrik, utan någon hänsyn till om man ville ha lite, lagom eller mycket. Nu måste man köpa allt, komsumera mera. Förutsatt att man inte hittat min nya fräsiga förening: Livet är ett mellanstadium. Bulle och juiceförpackning utlovas till mellis.

Litteratur ver x

Jag läser Allt; 30 sidor in och jag är kär i Martina Lowden, avundsjuk, inte särskilt imponerad men ändå märkligen sugen på att läsa vidare i all evighet amen. Det känns lite som att läsa en blogg skriven av någon som tänker kanske lite likadant som jag själv, som gör saker jag själv skulle vilja göra men ändå är missanpassad och olycklig. Som jag kanske också är. Ständigt refererar hon till litterära verk, dikter, romaner jag önskar att jag hade läst. Och ja, jag känner en viss skuld över att jag bara lämnade mitt eget litterära intresse bakom mig någon gång när jag började göra saker istället för att läsa. Varför inte göra båda? Jag kommer ju att ha tid när jag ändå skaffar mig ett nytt liv 45 mil söderut. Eller kanske innefattar mitt nya liv att jag faktiskt är social och träffar nya, intressanta människor? Jag vill så mycket hela tiden. Dags att prioritera?
1. Måla fantastiskt självkritiska självporträtt och måla av andra. På duk, med akryl.
2. Läsa hela litteraturlistan för Litteratur och Genus-kursen.
3. Sy kläder; coola, egendesignade kläder för inga pengar alls.
4. Ha härliga middagar med mat och vin och människor som har intressanta saker att säga.
5. Träffa en söt tjej att bli lite kär i kanske.
6. Vara nyttig och bohemisk och baka bröd och sånt.
7. Skriva brev för hand till folk.
8. Läsa mer scifi/fantasy.
9. Lyssna på härlig musik jag inte visste fanns.
10. Inreda min lägenhet med en inneboende.
Återkommer med resultat senare.

När jag ändå håller på.

Jag har noggrant granskat en viss tidning och kommit fram till att en parodi inte bara är passande utan rentav klockren. Med mina två favoritkvinnor (eller två av dem borde jag säga) som skribenter kan projektet inte misslyckas! Donc - en sista dumhet innan jag flyr fältet.

På allmän begäran och eftersom alla andra gör det

Uppdaterar jag för en gångs skull min blogg, med en liten hälsning till vem som än känner sig träffad: här.
När jag ändå har tid att skriva kanske jag borde berätta lite om livet som Vuxen(tm). Äntligen har paniken över att behöva göra allting själv börjat infinna sig, jag började nästan bli lite orolig över mitt lugn, men det var väl lugnet före stormen. Hata hata hata försäkringar, räkningar, kontrakt, prenumerationer, abonnemang, avgifter, möblemang. Tacka vet jag att bo i en paviljong ute i skogen med endast mygg och människor i ylle, lin och vadmal som sällskap. Anarki! Inga jävla skatter eller hur många kvadratmeter har du då?, inga uppskattningar av värdet på ens tillhörigheter. Ska det vara så jävla svårt att bara fly lite?

Konstnärslivet kallar.

Klockan är nio på morgonen. Kokkaffet står på spisen, jag har precis varit ute och köpt färskt bröd på bageriet, och nu är det dags att börja sy igen. Jag föreställer mig att det är såhär det är att bo i Paris, att leva för det kreativa och skapa saker hela dagarna. Allt som fattas är en handrullad morgoncigarett, en sliten etta i ett arrondissemang långt, långt borta, en liten gläfsig pudel. Allt för konsten.
Ja, jag har fått en uppenbarelse. På senaste tiden har jag insett att jag inte har något intresse av att kompromissa. Jag klarar mig ju, om även bara för det kommande halvåret, utan att jobba. Jag kan leva i min tvåa, på bidrag och lån och bara leva för Konsten och Litteratur och Genus. Varför inte go all out när jag ändå flyttar 40 mil från föräldrahemmet? Är inte självständighet att bryta sig loss från alla förväntningar och bara gå sin egen väg? Ansvarstagande kan jag bli senare, när jag får jobb och börjar drömma om psykologlinjen igen.

Inte långt kvar nu

Jag är så duktig på att dela upp min tid i kapitel och just nu går tiden så otroligt fort. En och en halv vecka har jag kvar innan nästa fas inleds och sen har jag ändå tre veckor kvar på "sommarlovet". Jag har jobbat i en månad, har två fyratimmars-pass kvar och min chef försöker hela tiden lägga nya pass på mig. Jag känner mig en aning skyldig, för jag har egentligen ingen vettig anledning att tacka nej, annat än att jag spyr på att behöva jobba en jävla minut till. Duger?
Min mamma har överröst mig med konstiga prylar jag absolut behöver till lägenheten. Om hon fortsätter på detta viset kommer jag inte ha plats för en inneboende. Alla 42.5 kvadratmeter kommer vara täckta av dammsugare, mikrovågsugnar och soffor. För att inte glömma prydnadskuddar, de är livsfarliga.
Och på tal om min mama kommer jag på migsjälv med att vara så falsk ibland. Jag toksmörar för henne och min mormor för att inte dra ner stämningen. Mitt forna jag suckar och skakar på huvudet. Men snart är jag långt, långt borta. Inget smör i Göteborg, right? Det är samma sak som allt jag säger till les vieux; vad de än frågar väljer jag det svar jag vet gör de lugnast och gladast och säger det. Ja, visst ska vi hålla kontakten när jag har slutat jobba, visst ska vi fika någon gång. Fat chance, Agda. Men vad gör man då? Man kommer ingen vart på att vara brutalt ärlig hela tiden.
Men, som sagt, åtta timmar kvar. Det är bra, jag behöver bli distraherad och upptagen denhär veckan så jag inte tänker saker om hösten och avstånd och att jag inte orkar tänka mer. Jag ville ju inte ha det så, jag ville vara helt bekymmersfri. Men vissa människor kanske inte kan släppa bekymmer och tankar och oro. Det kanske är medfött.

Fri men fortfarande fast

På begäran kommer här ytterligare en, rentav förträfflig, berättelse om vad som har hänt sen jag senast uppdaterade mig älskling, min stolthet(?!). Jag lajvade, jag flydde lite från mitt liv, sen kom jag tillbaka och upptäckte att mitt liv numera är en slags flykt från lajvet. Jag har varit så engagerad att lajvet nästan blev lika med livet, sen rasade allt när det plötsligt var över. Och jag är fortfarande så. jävla. trött.
Men, med Joni Mitchells underbara stämmas hjälp tar jag mig nog snart ur sjuklingsträsket och vidare till arbetsnarkomansland. Oh, the joy. Och dettta sista sommarlov ever urartar till en början på resten av mitt liv (klichéer, ja tack!), säger den fattiga studenten och betalar snyftandes ytterligare en räkning.
Jag har fått en fin lägenhet i Göteborg. Och jag har skrivit på kontraktet. Ändå ligger det kvar, i röran som brukade vara mitt rum men numera är ett svart hål av stress och gamla skrivböcker från mellanstadiet. Jag måste skicka in det, jag ska skicka in det. Men det känns som ett skrämmande sista steg innan jag måste vara seriös och ta ansvar på riktigt. Jag får förstås ändå inte flytta in förrän sista september.

Havet och vinden och doft av kaprifol..

Hej. Sen jag senast skrev har följande hänt:
a) jag har tagit studenten, b) dramatik och c) lajvstressen har slagit till.
Det känns överraskande tomt. Jag har inte riktigt accepterat att jag aldrig igen kommer att ha ett skåp, dricka kaffe i övre, läsa på anslagstavlorna eller måla på en vägg på katte. Dethär börjar visst likna ett ode, men så är faktiskt inte fallet. Jag är tvärtom väldigt lättad över att allt ändå ordnade sig. En lättnad med en ovanligt sorgsen eftersmak. Jag insåg det inte riktigt förrän jag hade stigit av flaket (som var över all förväntan och inte kommer glömmas på ett långt, långt tag) och såg tillbaka på tre år med dessa dansande och lite småfulla människor en och en halv meter ovanför mig. Många av dem har jag inte brytt mig om att lära känna och umgås med, många av dem har jag inget som helst intresse av, men ändå kändes det konstigt att inte komma tillbaka till ett nytt läsår med dem. Konstigt is the watchword.
Jajust, dramatiken; som vanligt är jag aldrig lugn och stilla. Nej, jag måste alltid bli inblandad i jobbiga och komplicerade situationer. Ibland tror jag inte att jag skulle vara samma person utan all dramatik. Ibland är dramatik min personlighet. Hursomhelst hände något nytt som vanligt när all gammal dramatik avslutades. Mitt liv är ett ständigt överlappande, vill jag säga utan att låta negativ. Nog för att det är skönt att ha det helt stilla, men jag tror att jag hittar min stabilitet och kreativitet i att ständigt hamna i nya, svåra situationer. Det är iallafall lustigt att när jag slutar söka upp dramatiken kommer den till mig. Jag har blivit så pass vuxen att jag kan se på allt som händer i nuet och uppskatta ironin. Det känns bra.
Slutligen ska jag säga adjö till min kära blogg ett kortare tag, då jag ska iväg på äventyr i skogen (även känt som lajv) tidigt på tisdag morgon. Är borta på obestämd tid. Så härligt det är att kunnna säga sånt. Adjö!

Åh, Povel...

Fånetisk Fru Svenssång.
Text av Povel Ramel

Sjung om Fru Svenssons lyckliga karl
Låt honom plöja i ungdomens fåror
Fem gamla hjärtan i sprit har jag
Å en ljus elefant i ett snår
Inga stoppar den i vårat linneskåp
Loppor tär vår vän som idisslar en sko
när vi snyta en rund liten hund
Där den här lilla bagaren bor
Där den härliga bagaren bor
Hur sa?

Verkligheten är en myt.

Om man vet att en känsla man har är falsk (vad nu äkthet egentligen är), man vet att den kommer försvinna när man hittar en bättre känsla att ty sig till, men man ändå känner den, hur verklig är den då?

Jämställdhet.

Jag kommer ofta i kläm i jämställdhetsfrågor/-debatter. Av någon anledning förväntas jag, i egenskap av kvinna som dessutom sysslar med tämligen okvinnliga saker, alltid argumentera för kvinnan i alla lägen. Jag förväntas också allltid argumentera ner män. Men jag förstår mig verkligen inte på den skuld många feminister vill lägga på dagens män. Vissa män är hemska, kvinnohatande, bakåtsträvande hillbillies. Andra män är smarta, roliga, upplysta, underbara människor. Jag börjar bli en aning trött på en jämställdhet som bara gäller för ett kön. För medans kvinnorna fick tillåtelse att bryta sig fri från mamma-hemmafru-sexobjekt-sitta-still-och-hålla-käft-rollen blev män liksom kvar i stor-och-stark-annars-är-du-bög. Jag hoppas verkligen att jag, om jag någonsin klämmer fram en unge eller två, får en dotter. Om hon skulle bli misshandlad, våldtagen, förnedrad eller diskriminerad finns nämnligen en hel del fantastiska kvinnojourer hon kan vända sig till. Skulle min son råka ut för samma sak skulle han uppmanas till att stå upp för sig själv, vara en man, eller bara ignorera problemet. Min dotter skulle av samhället tidigt få veta att det minsann går bra att vara lesbisk, pojkaktig, sprallig, framåt, och bara ha roligt med livet. Samhället har kanske inte lika stora förväntningar på att kvinnor ska lyckas lika bra som män, men det gör ju bara saken större när det väl händer, vilket det gör hela tiden. Tänk den uppmärksamhet kvinnor får bara för att de kan. Den kvinna som lyckas har gjort något fantastisk. Den man som lyckas har gjort det väldigt många män har gjort tidigare. Och har en kvinna lyckats i dagens samhälle innebär det indirekt att hon också har kämpat emot förtrycket och har därför vunnit två gånger om. Grattis, kvinna!
Men stackars man, som står där med samma bedrift som kvinnan, men som vet att han har kommit dit för att han har ett annat kön. Ja, det är synd om männen.

Vad man gör för konsten.

Jag har de senaste timmarna plågat migsjälv till att skriva en jävla bildanalys av Frida Kahlos De två Fridorna. Det är egentligen synd att vi behöver ha uppgifter på bilden som gör konst så tråkigt, men vi har iallafall fått göra en hel del härliga saker. Och jag är väldigt nöjd med min insats. Vi fick skriva en utvärdering av vårat arbete på väggmålningen idag, och sätta betyg på sigsjälva. Vem sätter ett betyg lägre än MVG på en sån uppgift? Gör man det får man väl det betyg man har satt. Och gör man det inte kanske läraren tycker man är arrogant och har hybris, så får man sämre betyg ändå. Jag babblade på något om att vi gjorde allt i tid och att jag ville tacka alla i min grupp och sen satte jag ett MVG. Jag ville egentligen skriva "jag förtjänar MVG för jag är bäst", men det kändes inte som ett smart drag. Iallafall har jag stått i fem timmar idag och målat, och några timmar igår kväll och skissat med kol. Jag är alldeles slutkörd på bild och konst nu känns det som. Måla mer? Nej tack. Way to uppmuntra ungdomar till att bli mer kulturella och konstnärliga, staten.

Musik!

Idag har jag spelat in låtar med Fredrik, och resultatet finns att höra här. Det blev en två timmars-session, och anledning till inspelningen var egentligen att göra min opponent (dvs hon som ska läsa min uppsats och kritisera den) nöjd. Projektarbetet never ends! Men det är iallafall riktigt häftigt att höra sigsjälv inspelad. Trots dålig kvalité. Enjoy!

Lördagsångest.

Träningen igår var hur kul som helst, förutom en händelse som bara gjorde mig helt matt och trött. Ibland blir jag så trött på människor, att vara tjej, att få mindre respekt för att jag är tjej. Jag blir trött på att få höra saker som "Lilla gumman", "ska du inte ta det lite lugnt" etc. Och speciellt nu, när jag nästan (med betoning på nästan) har vant mig vid att få lika mycket respekt som män, plötsligt får en sån kommentar slängd i ansiktet blir jag nästan lite paff. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag bara stod där och tittade förvånat på människan som talade till som om jag vore 10 år gammal och inte skulle lägga mig i när vuxna människor pratar, ungefär. Och sen åkte jag därifrån och var arg på migsjälv. Jag vet inte varför jag inte sa något i stil med "jag skiter i om du är tio år äldre än vad jag är, det är jag som är kapten och om du inte gillar det får du hitta en annan grupp att lajva med".
M erbjöd sig att ta upp det nästa gång de skulle träffas, men jag vill nog hellre säga något själv. Eller jag vill inte säga något alls. Jag vill bara att allt ska vara enkelt trots att jag inte har en kuk. Ibland blir jag bara så trött.

Nedräkning.

Om lite mer än en månad går jag ut, och jag har seriöst varje dag uppbokad fram tills dess. Men det är nog bäst så, jag blir mycket mer effektiv då jag vet inrutat vad jag måste göra. Och det är jag som har bestämt att det ska vara så, ingen mossig lärare i något dammigt klassrum. Det jag börjar bli orolig över är att jag har svårt att hantera så många saker i mitt liv samtidigt (skola - jobb - lajv - fester - ekonomi - flytt?). Jag får nog låta bli att jobba innan jag har gått ut skolan och lajvat färdigt. Eller en helg kanske. Några ljuspunkter i mitt liv:
-Projektarbetet är klart och inlämnat. Det blev en 20-sidig rapport med tillhörande bilagor och en loggbok. Nu hoppas jag på ett bra betyg också.
-Väggen vi målar på bilden är nästan klar, vi ligger riktigt bra till i jämförelse med resten av bildgruppen. Najs!
-Jag har bestämt exakt var mitt slutarbete i bilden ska handla om och räknat ut att jag har 4 lektioner = 8 timmar schemalagd tid på mig att göra klart det. Analys, skisser och schema gör jag hemma.
-Jag förstår faktiskt spanska och pluggar för fullt inför Det Stora Provet (tm), när jag inte slösar tid på att blogga förstås. :P
-Jag har lyckats med att inte helt tappa kontakten med polare. Woo!
-Jag har hela nästa vecka för mig själv i hemmet, inga störande moment (läs: familjemedlemmar) när jag pluggar! Score!

Bara en uppdatering till folket.

Ja, även jag - som är en dålig, dålig bloggare - får ibland dåligt samvete då jag läser andras bloggar som får omsorg och kärlek ibland flera gånger om dagen. Detta inlägg är alltså inget annat än ett måste, skapat efter en gin & tonic samt en massa ångest.
Till ämnet hör iallafall att det snart är Valborg. Åh, dessa högtider som endast är svepskäl för att få supa skallen av sig, how we love them. Jag borde skriva ett ode till de röda dagarna i almanackan. Men för att skona er göra jag det inte. Hmpf.
Däremot kan jag berätta för alla intresserade (mina kära 2 läsare, eller kanske 1 vid dethär laget) att jag ska bege mig till Göteborg dessa två dagar då jag egentligen borde plugga. Men pluggandet får vänta, här ska supas och raggas på fulla Chalmerister (för jag behöver komma bort från skabbiga människor?). Haha!
Omtalat idag: mina påhittade kärleksbekymmer med en bra vän. Hälften av folket tror att jag är kär i honom, andra hälften tycker att jag ska hålla mig jävligt långt borta från honom. En komprimiss, någon? Äsch, jag flyttar ändå om ett halvår, jag kan starta ett nytt liv och skaffa nya vänner då. Right?

Veritées (et tumulte)?

Efter ett tvåtimmarslångt föredrag på franska har jag återkommit till min gamla vän bloggen för att skriva om mina bekymmer - förutom det uppenbara att mina öron blöder och jag är väldigt förvirrad. Jag har bekymmer med att drama återkommer hur gärna jag än vill undvika det.
Dagens drama: Folk i min klass är snobbiga idioter som håller sina vänner om rygger och alla andra utanför. Det låter kanske lite väl generaliserande och elakt, men jag är bara så jävla trött på folk som upprepar samma uttjatade mönster ad nauseam. Jag fick den uppenbarelsen i morse då jag får veta av några i klassen att det hade varit klassråd i fredags. Som bestämdes i sista sekund. Av de som också råkade vara där i skolan. Det vill säga en tredjedel av klassen: en vänkrets. Snälla skjut mig någon, och ursäkta mina korta meningar, men jag blir bara så jävla förbannad när folk inte ens bryr sig om att berätta för oss övriga att ett viktigt jävla möte där viktiga jävla saker som rör alla i klassen ska bestämmas är inbokat. Det är högstadiet all over again. Fast denhär gången ska vi föreställa tänkande människor som inte bara styrs av hormoner och makthysteri... eller? Så jag frågar iallafall en av tjejerna som kom på mötet varför de inte bemödar sig att höra med folk om de kan vara med på mötet innan de bestämmer saker, och svaret jag får är: "men vi kom inte fram till något, vi bara föreslog saker, och vi sa till alla vi såg i klassen att det var möte". Åh, alla ni såg säger du? Vill du veta hur det kommer sig att två tredjedelar av klassen inte hade en aning om att det var möte? Jo, vi hade redan gått hem, fyra timmar tidigare! Jävla idiot. Hoppas du fick bestämma en massa fina gulliga saker. När vi röstar på nomineringar sen ska jag rösta dig till Klassens Rövhål. Grattis.

Jag orkar inte festa.

I ett tidigare inlägg skrev jag om hur jag kände mig för ung, men dagens inlägg handlar om precis motsatsen: jag börjar bli gammal och sliten!
Bevis: Jag orkar helt seriöst inte gå ut och festa. Jag blir trött och ångestfylld av tanken på att behöva klä upp mig och ge mig ut, få urinvägsinfektion och hångla med någon som luktar öl. Nog för att det är roligt att dansa och ragga, men det är fan så mycket bättre att kolla på film och äta ben & jerry's. Ibland iallafall. Nej, men jag börjar bli så trött på att fly hemmet hela tiden. Jag är väldigt trött på min familj för visso, men som tur är går det att stänga dörren till mitt rum och sen inte bli störd där. Och för en gångs skull blir jag inte distraherad av dator/tv hela tiden. Men jag kommer inte från faktumet att jag känner mig så asocial när jag bara inte orkar följa med. Jag får kompensera med lite röj i sommar eller nåt. Nu är jag för inspirerad till att plugga, skriva låtar och planera lajv. Mental ålder.. 40?

Lättnad!

Jag tror aldrig jag har känt mig så bra, stark och glad som jag gör nu. Kanske beror det på påbörjad officersträning, men jag tror snarare att jag helt enkelt är i en väldigt bra fas i mitt liv just nu. Min framtidsångest har inte riktigt kommit än, och jag lever fortfarande på framgången i att jag har 1. haxxat systemet och 2. verkligen tagit tag i allt jag behöver göra. Nu väntar förstås verkligt arbete och slit, men den jobbiga starten är förbi.
För övrigt massproducerar jag låttexter just nu, och jag måste erkänna att det svider lite i min känsliga konstnärssjäl. Men det är iallafall för ett greater good (läs: mitt projektarbete). Det är inte som att jag tar vatten från Indien för att bada i. Eller köper ett kilo tekoppshund och bara har. Och en till random sak, bara för att göra mitt blogginlägg komplett: i DN idag, någonstans i en väldigt liten notis, fanns frasen "jag överhörde..." med. Vart är världen på väg??!

Konsten att vara intern.

Jag fick världens underbaraste, roligaste sms (av vem säger jag inte): "har du knark? Jag har absinth". Jag anar ett nytt skämt i vänkretsen. Vi behöver nog spica upp det gamla "Jag tror jag överhörde en hjälplös döner i skogen, bäst jag kommer till dess undsättning!". Förhoppningsvis fnissar nu åtminstone 50% av mina bloggläsare igenkännande, förutsatt att ungefär två individer känner till och faktiskt läser detta slöseri på pixlar. Jag har för övrigt fortfarande inte listat ut hur man ser efter hur många som läser mitt blaj, men det kanske är bäst så - jag vill ju inte få storhetsvansinne! Skämt åsido är jag lite övertygad om att världen skulle gå under om jag började droga. Jag är redan lite halvt, helt, tokig och beter mig ungefär som att jag har snedtrippat på en trippel dos speed utblandat med något hallucigent. Världen är inte redo för den promiskuösa sörja till människa jag är nu, jag tvivlar på att den skulle klara av en version av mig som faktiskt ser manliga könsorgan överallt, på riktigt. (Någon fattar den referensen, säkert.)

Hur fan ska jag lära mig spanska på en månad?

Jag tror att jag har fått komplex för att alla i min omgivning (läs: överenergiska mongon som är omänskligt bra på allt) gör så jävla mycket saker. Sånt får mig att tro att jag också kan, om jag bara vill. Jag börjar tvivla på att det stämmer. Det är lite fint sådär att gå omkring och tro att jag kan göra allt på en och samma gång, men faktum är att jag tar studenten om två månader, och innan dess måste jag ha hunnit med fyra prövningar, en spelning, en slutuppsats i projektarbetet, ett högskoleprov, tre extraaktiviteter i franska 6, ett slutarbete i bilden och att bygga en massa rustning till lajvet (tm). Och spanskaprövningen är om en månad. Bara för att förtydliga har jag alltså inte läst någon spanska tidigare, utan plockade upp en bok idag på bibblan. Åh, jag är så körd. Men vafan, jag lever ju iallafall, och jag mår bra och är glad. Bara jag slutar oroa mig och nojja så mycket över allt så orrrrdnar allt sig (på bred skånska). Fan.

Inspiration version x.

På pendeln sitter alltid så spännande människor (läs: smutsiga och läskiga) och eftersom jag blev fast på den i en evighet à la Carola bestämde jag mig för att rita av en del av dem. Människor i Sverige blir väldigt illa till mods när de inser att de är iakttagna. Konstigt. Iallafall var det bra övning på att rita snabbt, folk verkar tycka det är kul att vända och vrida på sig också. Kanske var det någon slags taktik för att slippa bli avtecknade. Nu är jag iallafall mer eller mindre redo för att göra klart mitt frivilliga (ni läste rätt) franskaarbete: en tecknad serie på franska. Om Frankrike, fördomar, allmän humor. Hur underbart är det inte att få kombinera tecknandet med vilket ämne man än vill? Jag borde kanske satsa på något konstnärligt istället. Jag har ju så rörlig hjärna.
För att kompensera för allt flumm har jag också ägnat mig åt att i många timmar skriva på min uppsats i projektarbetet. Det börjar se riktigt bra ut. Fast jag misstänker att utformningen är bättre än själva innehållet, hoppas inte min handledare märker det. Sen skrev jag in allt jag skulle göra i min kalender och upptäckte att jag inte har tid att träffa min mamma. Så synd.

Ledig tid ger tankar.

Jag såg en bra, men sjuk, men deprimerande, men underbar film igår. Wristcutters: a love story. Den var bra för att a) Shannyn Sossamon var med, ni vet, en av världens snyggaste kvinnor, ever. Jag drömde mig bort till en bättre värld där jag är åtminstone bisexuell och S är min girl next door och jag har hennes frisyr. Den var också bra för att b) den handlade om livet efter döden om man har tagit livet av sig.
Min personliga filosofi har alltid varit att det inte finns någon mening med att grubbla över vad som komma skall, eftersom vi ändå inte kommer komma fram till något förrän vi väl är där. Men trots det visa uttalandet har jag tänkt en del på vad som händer med alla satar som tar livet av sig. Just för att det är en så egoistisk men desperat handling borde det finnas en egen sfär för deras speciella fall, eller hur? Eller så återföds de som människor (ve och fasa!) och tvingas återleva allt hemskt med detta flockdjurs beteende, om och om igen i all evighet amen.
En annan film jag såg (ja, det heter ju långfredag) var White Oleander. Jag har nog sett den förut, men missat slutet. Den var väl bra, men jag blev distraherad av huvudpersonen som bytte frisyr hela tiden istället för att fokusera på själv handlingen. Jag blev iallafall fruktansvärt sugen på att bli konstnär och klippa en kort lugg efter att ha sett den. Det djupare budskapet verkar inte ha nått fram till mig. Skulle jag passa i Shannyns frisyr? (Hon på bilden, om ni inte har fattat det än)

Meningslöst bloggande vs. meningslös högtid.

Är det bara jag som finner påsken högst meningslös? Vad är det egentligen vi firar, att Jesus fejkade sin död? Jag firar förstås att jag blir matad med kopiösa mängder godis. För en gångs skull var det länge sen jag åt något väldigt sött. Chokladen igår räknas inte. Och jag planerar att gå påskkärring och kräva in godis från främlingar också.
Förutom alla dumma seder jag måste stå ut med har vi också den underbara långfredagen, även känd som dagen då ingen får har roligt. Vi behöver förnya alla gamla förlegade traditioner! Vad sägs om en korsfest? Jag står för de smaklösa skämten på alla kristnas bekostnad och du kommer med spriten? Utklädsel obligatoriskt (läs: så lite kläder som möjligt. Höftskynken uppmuntras). Sen dansar vi hela natten till Carola och Hallelujah-körer.

Påsklov.

Hela mitt liv är lite kaotiskt just nu. Jag vet inte hur det hände, eller ens vad som hände, men plötsligt står jag här och blir ledsen bara av att tänka på alla jobbiga saker jag inte vill ta itu med. Jag bara längtar efter något kravlöst, enkelt och stabilt. Bara en enda sak i mitt liv som jag vet inte kommer förändras, som jag vet exakt var jag har det. Jag tror ett år på egen hand kommer göra mig gott. Om jag inte blir helt tokig av att inte göra något vettigt. Egentligen behöver jag jobba i ett år för att komma in på psykologlinjen sen. Jag vet inte om man kan tillgodogöra sig ett års arbetslivserfarenhet utomlands. Trots att utbildningen är i Finland. Ångest, bara ångest!

Ledig! Typ..

Nu är jag officiellt ledig, och genast fick jag en massa inspiration och energi till att göra saker. Första projektet blev att brodera en tjock bård längs hela min lila klänning. Jag är inte klar på långa vägar, men jag har iallafall börjat. Och ute är det alldeles vitt och fint. Plötsligt bara rann all oro och jobbiga tankar av mig. Jag orkar inte vara arg och ledsen och vägra saker. Jag orkar lajv!
Broderiet syns iallafall till vänster. Värt att tillägga är att detta är mitt första seriösa försök till broderi förutom ett fånigt hjärta jag gjorde på syslöjden i åttan för att få ett bättre betyg. Det fick jag inte. På bilden syns också ett tragiskt försök till hemmagjorda knappar, men jag ska faktiskt göra om dem. Iallafall så börjar det likna något jag kan tänka mig att ha på mig.
P.S. Grejen i mitten av hela härligheten är en fågel. Bara så alla vet det. Jag var själv lite tveksam till fågellikheten, men i värsta fall får jag göra om det. Borde jag göra två fåglar istället? (Ni som är insatta i lajvvärlden vet varför).

Trött tisdag.

Jag är alldeles tung i huvudet. Det är snöstorm ute och vi har slut på mjölk så jag kan inte göra chailatte. Jag ska nog bara ta några ipren och gömma mig under mitt täcke resten av dagen. Men för en gångs skull har jag ju lust att göra saker! Efter att ha pratat med Martin igår blev allt av någon anledning lite enklare. Jag vet, jag kan inte låta bli att skapa drama, drama, drama! Eller snarare; jag kan inte låta bli att ta åt mig så mycket av vad folk gör och säger. Bara för att jag 1. har respekt för folk, 2. tycker väldigt mycket om folk, 3. bryr mig väldigt mycket om vad dessa folk tycker om mig. Det är väl klart man bryr sig! Är det så hemskt? Man kan inte vara känslig, man ska vara stark och tuff och absolut inte kvinnlig. Jag vet. Men jag vill inte vara militärisk och säga åt andra vad de ska göra. Jag vill ha ett gulligt litet kommunistiskt samhälle där alla tycker om varandra och sjunger kumbaja vid lägerelden. Men då hänger fortfarande den stora, jobbiga frågan över mig precis som tegelstenar inte gör: Varför åtar jag mig rollen som ledare och fortsätter vara det när jag borde ägna mig åt söta saker, som att brodera eller baka? Varför rullar jag inte bara ihop mig till en liten, patetisk boll och väntar ut hela sommaren? Suck...

Update: Det snöade stora bomullsbollar idag när jag gick hem från ett infomöte om spanska. Det var lycka. Åh, vad det gjorde min dag, faktiskt! Och nu har jag officiellt lov, även om jag måste skicka in en uppgift på svenskan och eventuellt gå till skolan och hämta ett papper. Men glöm iallafall allt jag någonsin har sagt om olycka, nu är jag glad och fluffig och snö. :)

Sämst måndag.

Hej. Jag gick upp sju i morse, stressade runt, hann nätt och jämt dricka en kopp kaffe innan jag var tvungen att springa till skolan i snöstormen (jag överdriver inte). Och när jag kommer fram är bilden, mitt favoritämne - om ämne är rätt ord, inställd och svenskan frivillig. Jag är alltså ledig idag, klockan är 09.17, och jag har inget vettigt att göra. Ja, det är så fruktansvärt synd om mig som kan göra vad jag vill hela dagen. Nu kommer någon på internet bli arg på mig. Haha! Det är sånt jag roar mig med en måndag som denna. Iallafall, poängen med detta inlägg, förutsatt att det finns någon, är att beklaga mig över hur isolerad man känner sig när man sitter i sin lägenhet i fucking Uppsala och inte ens kan gå till skolan och vara social. Mer människor till mig. Jag får våldgästa Erika eller något.

Söndag: version 3.

Tidig uppgång idag hemma hos Fanny efter en kväll av vin och schlager. Jag drömde konstiga saker som jag inte tänker redovisa här, men ändå berätta om för att retas. Nej. Jag somnade på en gång när jag gick och la mig. Man blir trött av att ligga uppe och tänka och fundera och grubbla natten innan, kan vi säga. Sen kom jag på migsjälv med att vara (eller iallfall låta) bitter och cynisk etc etc. Men det stämmer inte. Jag är rätt nöjd med min tillvaro, även om folk envisas med att göra saker och ting komplicerade. Vissa saker är roligare och bättre än andra, precis som vissa människor. Men bitter? I would never. ;)

Söndag igen.

Oj, veckorna flyger verkligen förbi nuförtiden. Bara för att jag har mycket mycket mycket att göra. Jag har ändå klarat av en del. För att sammanfatta listar jag upp allt jag har klarat av den senaste veckan:
- skrivit inledning uppsats (projektarbete).
-haft möte med handledare.
-skrivit om gamla låtar.
-bokat spelning för band.
-haft jobbintervju.
-anmält mig till prövningar/tentor.
-haft möte med andra gruppledare på Granland.
-skrivit meritlista och CV.
-påbörjat mitt slutarbete i idrott. Jobbigt.
-läst 30 sidor av en fransk bok. fem sidor mer än jag faktiskt behövde.
-städat mitt rum.
-städat lägenheten.
-kontaktat tidigare arbetsgivare för referens.
-fått en lärare att rekommendera mig för ett jobb.
-tänkt på framtiden.
-försökt räkna ut mitt slutbetyg för gymnasiet, fast det landade mer på det slutbetyget jag hoppas på att få. Vilket inte riktigt är samma.
-letat runt på stan efter den perfekta studentklänningen. Insett att jag inte har råd.
-pratat med människor jag inte har pratat med på väldigt länge.
-utsett nya kärleksobjekt.

Oj, mitt liv är jobbigt. Nu ska jag gå och fika. Puss!

Trött?

Plötsligt, efter att ha krånglat med dator i otaliga timmar med 39 graders feber och ont i halsen, inser jag att ett år inte är någon tid alls. Ett år har försvunnit och det känns både likadant och helt annorlunda. Jag är inte lika naiv. Men är det bra? Är det bra att inte lita på människor, och inte veta om man kommer kunna släppa in någon på ett väldigt långt tag? Jag menar inte att låta för personlig, jag bara tänker och skriver. Just nu känns förhållanden så överskattade. Jag är så jävla trött på förväntningar och outtalade underliggande meningar och onda känslor som liksom vibrerar i luften mellan mig och saker jag inte tagit itu med. Det är så fruktansvärt enkelt att lägga gamla problem på hyllan, sopa under mattan, ignorera fullständigt, att jag nästan blir rädd när jag hittar dem igen. Jobbiga känslor blir inte bättre med tiden om man inte tar itu med dem, de ligger och ruttnar och blir något helt annat som påverkar hur man ser andra och hur man hanterar nya situationer. Man får inte bry sig så mycket om vad personer tycker om en att det går ut över en själv. Nej, det enda vi nog verkligen är kapabla till är de grundläggande behoven. Att man är starkast och mest självsäker när man precis har lärt sig att gå och tror att man kan erövra världen vet jag inte om jag håller med om, men man är nog mest ovetande lycklig. Sen går det bara utför.


P.S. Jag är inte cynisk och bitter.

Bortslösat lov?

Hej. Jag har inte gjort något vettigt på hela lovet. Nu är det torsdag. Imorgon ska jag till Stockholm (igen). Jag är där för mycket. Dumma stockholmare som charmar mig och har sig. Fy. Iallafall; igår släpade jag mig till Vasastan för att först gå på informationsmöte för ett potentiellt jobb (det sög), sen snyltade jag på Anna, hennes jobblokal och hennes arbetskamrater. Det var lite mys. Jag fick sushi liksom, och man tackar ju inte nej till sushi. Jag som hade storslagna planer på allt jag skulle hinna med denna långa, lediga vecka. Jag skulle ha jobbat med projektarbete, men medprojektmänniskan (nämner inga namn) flydde med uppsatsen jag verkligen, verkligen, behöver. Fan, han har säkert åkt till Ryssland eller nåt. Alla åker till Ryssland. Sen skulle jag ha filmkvällat och sånt. Men det känns som ännu mer slöseri än att sitta framför en dataskärm och skriva blogginlägg/kolla forum/läsa webcomics som jag gör nu. Tro det eller ej. Och trots alla tappra försök till att städa mitt rum kommer man fortfarande inte fram till varken skrivbordet eller pianot. Det är misär helt enkelt. Och nu har jag slut på mjölk också. Fan vad jag klagar. För att sammanfatta med något gulligt så inte hela cyberspace tror att jag är världens neggo (inte för att jag tror att hela cyberspace läser min blogg. Fast de borde göra det.) så är Stockholm iallafall bra och jag skrev trots allt 'Slöa enormt mycket' i min kalender. Och man måste ju faktiskt hålla löften. Puss!

Vad hände?

Jag har skrivit allt mer personliga saker och mindre funderingar kring triviala händelser. Bra/dåligt? Vem bryr sig.. Här kommer iallafall en hyllning till min nyfunna produktivitet:
Jag har kommit en bit på allt jag sysslar med (projektarbete, band, tenta av kurser, gå på ALLA lektioner i skolan, ta körkort, planera lajv, tjäna pengar, rita serier, lära känna nya människor, ta studenten.) och det känns genast lättare, trots att jag vet att jag behöver jobba hårt. Nu har jag iallafall en plan, och har klarat av starten. Om det är såhär det är att vara vuxen kanske jag är redo, ändå.
På tal om att bli vuxen fick jag en uppenbarelse när jag såg första säsongen av Veronica Mars igen häromveckan. Senast jag såg det var jag 15 år, och VM skulle föreställa 17. Nu, tre år senare, upptäckte jag hur barnslig och naiv hon ibland kunde vara. Det tyckte jag inte alls första gången jag såg den, tvärtom. Jag måste väl erkänna att jag har hunnit samla på mig en del erfarenhet både i förhållanden och i andra situationer. Jag börjar bli gammal.

Jag är inte bitter.

Jag tror jag gick över en tröskel i mitt liv. Precis nu. Jag gick och tänkte på allt, på hur jag faktiskt klarar mig utan ett förhållande, hur jag klarar av skolan och att arrangera en lajvgrupp utan att tappa kontakten med mina vänner, helt. Det fick mig att förstå hur otroligt tids- och energikrävande andra människor egentligen är. Jag menar inte att låta bitter (jag bara gör det ändå) men jag tror att jag helt enkelt har hanterat saker och ting fel. Ja, det kan vara underbart att bara ägna allt åt att lära känna någon, eller att få något att funka. Men det kan vara underbart att inte tappa kontrollen över resten av sitt liv också. Resten av livet som faktiskt existerar, något jag lyckades glömma bort.

Om stillhet.

Det mest mogna jag tror att jag har gjort hittills i mitt "vuxna" liv är att erkänna för migsjälv att jag inte är redo. Jag är inte redo att hantera en annan människas humörsvängningar, underförstådda meningar, känslor, rädslor, komplex. Fan, jag klarar knappt av mina egna. Folk verkar inte kunna greppa att man ibland väljer att vara som man är, eller den fas man är i. Deras spontana tanke är att livet är en konstant strävan efter olika saker; tvåsamhet, rikedom, bedrifter, framgång. Har man inte nått ett orealistiskt mål måste man ju självklart ägna sitt liv åt att slå sig fram.
Vad är det för fel på att inte sträva eller längta efter något speciellt, utan bara vara nöjd där man är för en gångs skull? Är det inte sämre att nöja sig med ett dåligt förhållande, bara för att det känns tryggt, istället för att jobba på att må bra själv? Ändå tror folk att 'hitta sig själv' är kod för 'låtsas vara självständig för att fler människor ska bli intresserade av en så att man kan bli ihop med någon igen'. Jag ser inget sorgligt med att ta sig tid åt att bygga på sitt eget självförtroende och bli mer stabil. Jag ser det snarare som att jag gör mänskligheten en stor tjänst. Tss.

Konsten att vara tydlig.

Allt skulle vara så mycket enklare om folk slutade försöka vara mystiska och tillbakadragna och istället bara sa exakt det de ville och menade och tyckte. Hur svårt är det att svara på en fråga?
Ja, det går att vara för frispråkig. Men har man väl lärt sig hur man skiljer på olika situationer och klarar av att bedöma huruvida det skulle passa sig att säga det man tänker eller inte borde man också kunna förstå att någon som ställer en jobbig, men ärlig, fråga förväntar sig ett jobbigt, men ärligt, svar.

Samtal.

När man är vuxen, då måste man prata om relationer, komplikationer, avtal, regler, svårigheter, pengar och tid, tid, tid. Allt kretsar kring den lilla tid man har kvar och hur man ska kunna åstadkomma så mycket som möjligt innan man plötsligt dör. Det går inte att bara låta saker vara enkla, outtalade och oförstörda när man är vuxen - det skulle nämnligen vara som en ständig påminnelse om när man var ung och inte behövde tänka så mycket.
Vuxna människor tänker på framtiden och på vilka konsekvenser deras handlingar kommer få.
Spontanitet förekommer, men är man för spontan kommer man oundvikligen få dömande blickar på sig, blickar som tycker att man är barnslig ofokuserad. För när man har vuxit upp finns inget utrymme för att inte veta vad man vill. Besluten ska tas, och det ska ske snabbt och effektivt.

Att vara ledig.

Jag har försökt hålla mig sysselsatt med att sy, brodera, skapa, skriva musik, vadsomhelst. Här är resultatet av flera dagars frustration och flykt från tankar som gör mig tokig. Utan att låta för dramatisk förstås.
Jag kan verkligen inte göra bara ingenting. Det är helt omöjligt! Jag blir rastlös och irriterad. Istället påbörjar jag en massa nya projekt. Som jag inte avslutar. Men det är bra, allt är bra. Jag mår bra av att vara produktiv, antar jag. Ingen ångest här. Nej, allt är bara fint och inte alls ensamt.

En ny låt.

Här kommer en låttext jag har skrivit lite på de senaste dagarna. Här är bara första två verserna, eller något. Har inte riktigt bestämt strukturen. Ge gärna lite feed-back!

Klockan är för mycket
den är efter 2 på morgonen
men rösten inombords har tystnat
samvetet har dött.
Jag borde inte ta några beslut
inte säga något
som jag ångrar
men jag är för trött.

Du är underbar
och jag vill inte säga nej,
jag vill ta tillfället i akt
och bara dela det med dig...
Men jag är inte redo
och du är inte rätt
jag vill gå i ide
och komma fram när allt är lätt igen.

Bakfull filosoferar.

Jag skulle vilja summera hela mitt år här, men det finns både för mycket och inte tillräckligt mycket att säga. Jag lyckas alltid hamna på plus minus noll tillslut. Det kanske är lite av en självuppfyllande profetia; att jag verkligen tror på att något dåligt kommer att hända efter bra händelser vilket i sig tillåter dåliga saker att hända, och tvärtom. Oavsett om jag är nöjd eller inte med året kan jag glatt konstatera att jag har lärt mig saker om migsjälv som förhoppningsvis kommer hjälpa mig bli en mer stabil, lugn och lycklig människa.
Jag behöver dramatik för att inte bli uttråkad. Om saker går för bra och allt bara är stilla och skönt måste jag skapa intriger som skakar om allting. Jag gör det relativt omedvetet - jag är iallafall medveten i efterhand. Men jag skulle trots det våga säga att mycket som har hänt i år har varit på grund av (eller tack vare) andra också.
Jag underskattar hur mycket jag kan ge till folk av migsjälv - jag vet nu att det är fullt möjligt att balansera vänskap med kärlek med skola med fritid, bara man vill. Ja, det är enkelt att falla in i en tillvaro där en sak dominerar, men det är mycket mindre ångestfyllt att inte göra det. Valet är inte svårt, för mig iallafall.
Jag är bra på många saker och jag behöver inte välja ett område att bli specialist på om jag inte vill. Jag kan bli bra på allt! Och förr eller senare kommer jag inse hur mycket mer sömn jag egentligen skulle behöva. Men det är något att jobba på 2008.