Well, fuck!

Jag är lite sjuk. Inte i huvudet just idag, utan i kroppen, feber och såntdär skojsigt. Så, jag undviker att gå ut, jag traskar omkring i min lägenhet i pyjamas och jag pluggar programmering tills ögonen blöder. Och jag lyssnar på PJ Harvey för att få lite moraliskt stöd. Eller snarare en ursäkt för att vara överdramatisk och hormonell. Och jag tänker på min framtid.
Jag insåg plötsligt (inte nu, utan för väldigt länge sen) att det finns så otroligt många saker jag skulle kunna göra med mitt liv. Och jag vill vill vill göra allt men det kan jag inte. "Varför inte?" kanske ni frågar er, eller så bryr ni er inte ett dugg. Jo, för att jag måste fokusera på en inriktning, ett mål, ett projekt åt gången för att kunna åstadkomma något. Som jag faktiskt vet (tror) att jag kan. Jag har aldrig varit så inspirerad som nu att göra något med mitt liv som gör en skillnad i världen. Eller som gör en skillnad för mig. Jag vill känna mig levande, behövd, viktig, duktig, smart, inspirerande, kreativ. Vem vill inte det? Jag vill lära mig saker, resten av livet. Fördjupa och fördjupa och forska och bidra till området och inte bara följa instruktioner utan faktiskt tänka själv. Jag vill faktiskt inte fastna på Universitetet (tm). Och jag blir så ledsen när folk säger åt mig vad jag borde göra. Jag vill bara ha tid för att komma på vad jag själv vill ägna mitt liv åt. Det är ett stort beslut. Det är som att gifta sig med någon, fast man gifter sig med ett yrke. Jag är nämnligen ganska övertygad om att jag vill ägna mitt liv åt mitt yrke. Mitt yrke ska ge mitt liv mening. Inte barn, fastän jag säkert någon gång i framtiden vill ha sånna också, inte kärlek, fastän det inte är fel heller, utan min forskning, mina alster, min konst ska vara det som definierar mig. Jag menar inte att jag bara ska syssla med mitt yrke i mitt liv, utan att det kommer att påverka allt jag gör. Det är väl realistiskt att tänka så? Det handlar inte om att prioritera, det handlar om att brinna för något. Och jag brinner för så jävla mycket.