Meningen med livet.

Igår var jag hemma hos min farmor i Danderyd. Som vanligt när man är hos henne pratade hon mycket om döden - inte så ingående, bara i förbifarten (ingen droppar tunga ämnen i förbifarten som hon, det är en konst jag verkligen borde lära mig bemästra) - och som vanligt blev jag en aning deprimerad av tanken på att den enda släkting jag verkligen tycker om (utan att låta elak, förstås) både vill och tänker trilla av pinn inom ett år. När man pratar om döden med gamla människor infinner sig ibland en väldigt speciell känsla; en blandning av en ödesdiger hjälplöshet, sorg, och samtidigt en vetskap om att allt är som det ska vara - att livets cirkel är sluten och bla-di-bla. Ungefär. Det enda som fick mig att inte bli helt tokig när gamlingarna började dö av på äldreboendet jag jobbade på ett tag i somras (det hade faktiskt inget att göra med mig, de var bara gamla...) var tanken på att det hela tiden föds nya barn, nya liv börjar och de nya liven ska vara i många, många år innan de avslutas. Det är annorlunda med min farmor. Jag vet inte om jag kan unna henne att få gå vidare till den slutgiltiga destinationen. Det låter rart, men det är egentligen rent egoistiskt - jag vet inte hur mitt liv kommer att se ut när hon inte finns kvar här. Iallafall, det jag ville skriva om egentligen var tanken jag fick direkt när jag hade åkt från henne och min lilla hjärna började bearbeta faktumet att alla dör, förr eller senare. Vad gör man med en sån tanke? Jo, man spinner vidare till att tänka på hur kort man då ändå lever. Så kort i jämförelse med all tid som har varit och all tid som kommer att vara. Har man tur minns folk en några generationer efter ens död. Sen dör också minnet av det man åstadkom under sin livstid, och tiden fortsätter och folk föds och folk dör. Sluta inte läsa här, det blir mindre deprimerande, jag lovar. Så, vad är då meningen med någonting, meningen med att gå i skola, skaffa jobb, skaffa familj, leva, dö? Jag svarar med en motfråga: vad är meningen med att leva ett mediokert liv, att bara nöja sig med lagom lycklig, lagom allt, när man kan göra så mycket med sitt liv? Man kan se världen, man kan lära känna människor, man kan vara kär, man kan lära sig saker, man kan spela musik, göra konst, göra precis vad man vill. Man kan till och med lacka, om man blir lyckligare av det. Man måste bara inse hur bräckligt livet är, komma över alla sociala spärrar, glömma allt man trott man vetat och göra precis vad man vill. Det finns inga lagar, inga regler, ingen dåtid, bara liv. Over and out.