Jämställdhet.

Jag kommer ofta i kläm i jämställdhetsfrågor/-debatter. Av någon anledning förväntas jag, i egenskap av kvinna som dessutom sysslar med tämligen okvinnliga saker, alltid argumentera för kvinnan i alla lägen. Jag förväntas också allltid argumentera ner män. Men jag förstår mig verkligen inte på den skuld många feminister vill lägga på dagens män. Vissa män är hemska, kvinnohatande, bakåtsträvande hillbillies. Andra män är smarta, roliga, upplysta, underbara människor. Jag börjar bli en aning trött på en jämställdhet som bara gäller för ett kön. För medans kvinnorna fick tillåtelse att bryta sig fri från mamma-hemmafru-sexobjekt-sitta-still-och-hålla-käft-rollen blev män liksom kvar i stor-och-stark-annars-är-du-bög. Jag hoppas verkligen att jag, om jag någonsin klämmer fram en unge eller två, får en dotter. Om hon skulle bli misshandlad, våldtagen, förnedrad eller diskriminerad finns nämnligen en hel del fantastiska kvinnojourer hon kan vända sig till. Skulle min son råka ut för samma sak skulle han uppmanas till att stå upp för sig själv, vara en man, eller bara ignorera problemet. Min dotter skulle av samhället tidigt få veta att det minsann går bra att vara lesbisk, pojkaktig, sprallig, framåt, och bara ha roligt med livet. Samhället har kanske inte lika stora förväntningar på att kvinnor ska lyckas lika bra som män, men det gör ju bara saken större när det väl händer, vilket det gör hela tiden. Tänk den uppmärksamhet kvinnor får bara för att de kan. Den kvinna som lyckas har gjort något fantastisk. Den man som lyckas har gjort det väldigt många män har gjort tidigare. Och har en kvinna lyckats i dagens samhälle innebär det indirekt att hon också har kämpat emot förtrycket och har därför vunnit två gånger om. Grattis, kvinna!
Men stackars man, som står där med samma bedrift som kvinnan, men som vet att han har kommit dit för att han har ett annat kön. Ja, det är synd om männen.