Cyberrymden och jag.

Internet är farligt. Internet förvandlar oskyldiga människor som jag till läskiga stalkers. Jag borde väl kanske inte erkänna alltför mycket här, men det är lite som jag sa till Erika förut; det är läskigt att folk lägger upp foton på sig själv, sina vänner, deras vänner, saker de har gjort och sett. Och det är ännu läskigare hur enkelt det är för mig att kolla på det. Jag menar inte att bete mig som snubben med krok istället för hand som står och skrapar på ditt fönster sent på natten, men det blir lite så när folk lägger upp privata jävla saker, tillgängligt för mig, överallt på internet. Det världsomspännande nätet är en godisbutik där allt är fucking gratis och jag är en tioårig skitunge med godisförbud och föräldrar som är frånvarande. Erika svarade att det väl är lika illa att jag har en blogg, och plötsligt insåg jag att folk säkert vet precis lika mycket om mig som jag vet om dem vid det här laget (förutsatt att de faktiskt bryr sig tillräckligt för att lägga ner energi på att kolla igenom mina foton eller läsa min historik på facebook). Men jag skriver mest en blogg för att lacka, jag nämner inte namn på de jag lackar på och ingen annan än mina närmsta skulle fatta vilka jag snackar om. Kanske inte ens de heller alltid. Poängen är iallafall att jag nu vet överdrivet mycket om någon jag verkligen inte vill veta saker om. Så på min önskelista till julen står nu Sessioner med drömdoktor à la ESoaSM. Det borde finnas varningstexter på sånna sidor; "varning, kan innehålla intressanta fakta om människor du inte borde tycka är intressanta". Internet borde känna mig tillräckligt bra vid det här laget. Jävla internet.