Trött tisdag.

Jag är alldeles tung i huvudet. Det är snöstorm ute och vi har slut på mjölk så jag kan inte göra chailatte. Jag ska nog bara ta några ipren och gömma mig under mitt täcke resten av dagen. Men för en gångs skull har jag ju lust att göra saker! Efter att ha pratat med Martin igår blev allt av någon anledning lite enklare. Jag vet, jag kan inte låta bli att skapa drama, drama, drama! Eller snarare; jag kan inte låta bli att ta åt mig så mycket av vad folk gör och säger. Bara för att jag 1. har respekt för folk, 2. tycker väldigt mycket om folk, 3. bryr mig väldigt mycket om vad dessa folk tycker om mig. Det är väl klart man bryr sig! Är det så hemskt? Man kan inte vara känslig, man ska vara stark och tuff och absolut inte kvinnlig. Jag vet. Men jag vill inte vara militärisk och säga åt andra vad de ska göra. Jag vill ha ett gulligt litet kommunistiskt samhälle där alla tycker om varandra och sjunger kumbaja vid lägerelden. Men då hänger fortfarande den stora, jobbiga frågan över mig precis som tegelstenar inte gör: Varför åtar jag mig rollen som ledare och fortsätter vara det när jag borde ägna mig åt söta saker, som att brodera eller baka? Varför rullar jag inte bara ihop mig till en liten, patetisk boll och väntar ut hela sommaren? Suck...

Update: Det snöade stora bomullsbollar idag när jag gick hem från ett infomöte om spanska. Det var lycka. Åh, vad det gjorde min dag, faktiskt! Och nu har jag officiellt lov, även om jag måste skicka in en uppgift på svenskan och eventuellt gå till skolan och hämta ett papper. Men glöm iallafall allt jag någonsin har sagt om olycka, nu är jag glad och fluffig och snö. :)