Om stillhet.

Det mest mogna jag tror att jag har gjort hittills i mitt "vuxna" liv är att erkänna för migsjälv att jag inte är redo. Jag är inte redo att hantera en annan människas humörsvängningar, underförstådda meningar, känslor, rädslor, komplex. Fan, jag klarar knappt av mina egna. Folk verkar inte kunna greppa att man ibland väljer att vara som man är, eller den fas man är i. Deras spontana tanke är att livet är en konstant strävan efter olika saker; tvåsamhet, rikedom, bedrifter, framgång. Har man inte nått ett orealistiskt mål måste man ju självklart ägna sitt liv åt att slå sig fram.
Vad är det för fel på att inte sträva eller längta efter något speciellt, utan bara vara nöjd där man är för en gångs skull? Är det inte sämre att nöja sig med ett dåligt förhållande, bara för att det känns tryggt, istället för att jobba på att må bra själv? Ändå tror folk att 'hitta sig själv' är kod för 'låtsas vara självständig för att fler människor ska bli intresserade av en så att man kan bli ihop med någon igen'. Jag ser inget sorgligt med att ta sig tid åt att bygga på sitt eget självförtroende och bli mer stabil. Jag ser det snarare som att jag gör mänskligheten en stor tjänst. Tss.