Trött?

Plötsligt, efter att ha krånglat med dator i otaliga timmar med 39 graders feber och ont i halsen, inser jag att ett år inte är någon tid alls. Ett år har försvunnit och det känns både likadant och helt annorlunda. Jag är inte lika naiv. Men är det bra? Är det bra att inte lita på människor, och inte veta om man kommer kunna släppa in någon på ett väldigt långt tag? Jag menar inte att låta för personlig, jag bara tänker och skriver. Just nu känns förhållanden så överskattade. Jag är så jävla trött på förväntningar och outtalade underliggande meningar och onda känslor som liksom vibrerar i luften mellan mig och saker jag inte tagit itu med. Det är så fruktansvärt enkelt att lägga gamla problem på hyllan, sopa under mattan, ignorera fullständigt, att jag nästan blir rädd när jag hittar dem igen. Jobbiga känslor blir inte bättre med tiden om man inte tar itu med dem, de ligger och ruttnar och blir något helt annat som påverkar hur man ser andra och hur man hanterar nya situationer. Man får inte bry sig så mycket om vad personer tycker om en att det går ut över en själv. Nej, det enda vi nog verkligen är kapabla till är de grundläggande behoven. Att man är starkast och mest självsäker när man precis har lärt sig att gå och tror att man kan erövra världen vet jag inte om jag håller med om, men man är nog mest ovetande lycklig. Sen går det bara utför.


P.S. Jag är inte cynisk och bitter.