Jag är inte bitter.

Jag tror jag gick över en tröskel i mitt liv. Precis nu. Jag gick och tänkte på allt, på hur jag faktiskt klarar mig utan ett förhållande, hur jag klarar av skolan och att arrangera en lajvgrupp utan att tappa kontakten med mina vänner, helt. Det fick mig att förstå hur otroligt tids- och energikrävande andra människor egentligen är. Jag menar inte att låta bitter (jag bara gör det ändå) men jag tror att jag helt enkelt har hanterat saker och ting fel. Ja, det kan vara underbart att bara ägna allt åt att lära känna någon, eller att få något att funka. Men det kan vara underbart att inte tappa kontrollen över resten av sitt liv också. Resten av livet som faktiskt existerar, något jag lyckades glömma bort.