"Fuck!" eller hur jag lackade.

Fine, jag har varit vaken i 16 timmar i sträck och på den tiden lagat fattiga riddare, åkt in till Brunnsparken, irrat runt i Nordstan, hajkat till Redbergsplatsen, snyltat på Os föräldrars mat, rivit ner en massa jävla tapeter, vandrat lite i Es nya bostadsområde, funderat allvarligt på att plugga speldesign, gått tillbaka till Redbergsplatsen, tagit en buss som gick fel, gått i fucking vinterkyla (utan att palla äpplen!) och sen kommit hem och läst folks bloggar och kollat på dålig film. Så ja, jag är lite sjuk i huvudet just nu, och det är min ursäkt. Hursomhelst, jag lackar så jävla mycket på folk som bara är neutrala, inte tar något personligt, inte visar känslor överhuvudtaget. Vad är deras problem? Hur kan man inte bli entusiastisk och energisk när någon frågar en saker och vill ha ens hjälp och vill ha fucking kontakt?! Varför är folk så tråkiga och varför tar inte folk saker på lika stort allvar som jag? Jag blir tokig på folk som är så intetsägande att de nästan inte existerar. Anledningen till att jag blir tokig är att jag vet att de känner, tänker, är. Och att de orkar lägga ner energi och tid på att vad, dölja det? Det är så meningslöst att inte säga vad man vill när man vill för att folk antingen inte ska tycka illa om en eller för att man vill vara privat. Vad är grejen med att vara privat? Jag förstår att man inte berättar sitt livs historia för en främling på tunnelbanan, men om någon frågar mig saker tycker jag att den personen förtjänar vettiga svar. Som ett tack för att den faktiskt bryr sig tillräckligt mycket för att ta sig tid till att fråga dig något. Jävla idioter.