Vad är jag skyldig någon, någonsin?

Hela min "jag ska leva endast för migsjälv och göra precis vad jag vill när jag vill"-livsstil börjar falla lite i bitar. Det blir extra jobbigt när jag inser att vissa människor har förväntningar på mig, att det finns saker jag måste bita ihop och göra för någon annans skull. Frågan är vad man kommer att ha kvar om man försöker leva i en s.k. "självuppfyllande" tillvaro. Kommer man att ha vänner, kärlekar, familj att lita på?
Sen kommer då nästa fråga; Var går gränsen för vad man kan göra för andras skull, utan att alltför mycket kompromissa sin livsfilosofi? Det måste finnas saker som är alldeles för påfrestande för att man ska göra dem även om man inte känner för det just då, eller hur? Nu pratar jag främst om känslomässiga saker, som att förlåta en person man anser har gjort en väldigt fel för en större grupps lycka. Frågan är om man kan göra en sån uppoffring, om även på låtsas, utan att på samma gång känna att man har svikit sigsjälv. Vad väger egentligen tyngst, att svika någon som betyder mycket för en, eller att svika sigsjälv?

Ämnet är tungt, hjärtat är lugnt; Ironi.

Ibland är allt väldigt ironiskt på något sätt, lite som att ödet driver med en. Allt kan gå bra, och man kan förvänta sig vissa saker, sen vänds allt upp-och-ner. Det är ironiskt, hur man kan leva i en viss tillvaro ett långt tag, och sen inse att det var något annat man behövde. Det är framför allt ironiskt att se en människa på ett sätt och sen plötsligt på ett annat.
Ibland blir jag knäpp. Då gör jag konstiga saker och säger saker som jag ångrar efteråt. Men samtidigt tror jag att jag har menat alla jobbiga saker jag har sagt. Ja, vissa saker är svåra att prata om. Men jag måste erkänna att det är väldigt skönt att slippa gå omkring och ha en hemlighet, eller hålla inne med känslor osv.

Mjöd och droskor.

Mitt liv är en film. Ändå känns det som att jag har en biroll. Det kanske beror på att jag hela tiden träffar väldigt viktiga människor; sånna som är roliga, duktiga, intressanta, originella.
Det känns lite som att jag har nått ett antiklimax, och jag är bara sjutton år. Vilken långtråkig rulle det kommer bli, med tanke på att jag ska leva tills jag är 116 (källa: dödstestet på internet, allt som står på internet är sant.) och antagligen inte kommer ha blivit roligare då. Det var nog mer spännande för ett år sen, drama drama drama. Att vara ganska nöjd är inte lika dramatiskt.
Jag undrar vilken genre min film är (alternativt kommer bli). Förmodligen inte action, om jag inte flyttar ihop med Arnold S. Förhoppningsvis inte en romantisk komedi, om jag inte går med i nån slags cheerleading-förening. Men inte heller en konst-film, inte särskilt avantgardistiskt. Inte tillräckligt cynisk för en generation x, för avtrubbad för en komedi. Alldeles för skämtsam för ett drama.

Inspiration.

Kära vänner! Det är vår och vackert ute. Solen skiner, fåglarna kvittrar och jag borde vara kär och glad, men istället sysslar jag med en massa meningslösa saker. Jag antar, om jag nu ska analysera mitt beteende, att det beror på att jag de senaste åren har ägnat så mycket av min tid åt just kärlek att det blev ett stort tomrum att fylla upp när jag inte hade någon kärlek kvar. Jag har insett på senaste att jag har lite svårt för att ta itu med saker. Jag tycker om att hålla mig sysselsatt, inte tänka på det som är jobbigt. Men, som den positiva, framåtblickande (?) människa jag är har jag gjort ett tappert försök till att vara nöjd med migsjälv och det jag har runtomkring mig, det som kommer finnas kvar det vill säga. Ja, jag måste erkänna att jag är bitter ibland, men vadfan, vem är inte det? Hursomhelst, mina meningslösa sysslor;
1. Jag har börjat gå på en detox-diet, vilket går ut på att jag hoppar över att äta en massa skit och med det renar systemet, så att säga. Denna kropp är byggd av rågmjöl! (Och transfetter, skrivet längst ner på innehållsförteckningen med så litet typsnitt som möjligt, helst på gammalgrekiska eller ryska.)
2. Jag skriver saker, mest brev eller bara långa utläggningar, addresserade till folk. Som jag sen aldrig skickar. Och sparar för att läsa senare och skratta åt hur emotionell jag var "back in the days".
3. Jag kan inte sluta skriva låtar, jag producerar som aldrig förr! Men det är inte nödvändigtvis bra, för att citera Hilding: "När man skriver låtar kommer man på en riktigt bra på hundra dåliga". Tack för den (trots att det beskriver hela min låtskrivarkarriär klockrent).
4. Jag städar, hela tiden känns det som. Detta kan också härledas till det faktum att mitt rum alltid blir stökigt så fort jag har städat det. Jag ser undermedvetet min säng som en avlastningsplats, för allt från skolgrejer till den tvätt jag ska vika så fort jag får tid (läs: aldrig).
5. Den sista, mest meningslösa sysslan av dem alle; Jag sitter många långa timmar framför datorn varje dag. Det är en vana, dålig eller ej, som jag verkligen inte kan sluta med. Jag gör allt på min dumburk; skriver labrapporter, bloggar, mailar folk, chattar med vänner, you name it! Och sen undrar jag var all tid tog vägen... Help me!
Som ni kan se är jag en tämligen dum person, så hjälp mig bli lite smartare och ge mig nyttiga kommentarer på vad jag kan fylla upp min värdefulla tid med.

Om värderingar.

Kära läsare; idag kom jag att tänka på värderingar, och hur mycket ens åsikter skiljer sig från andras i ens omgivning. Jag kom att tänka på det då jag hamnade i en något hetsig diskussion, och plötsligt insåg hur mina argument avslöjar små, viktiga saker om min personlighet som annars kan vara svåra att uppfatta. Ja, det är lätt att dölja vad man tycker och tänker, tills man blir uppslukad av en känsla som t.ex. ilska. Det var nästan lite förvånande, som om jag ertappade migsjälv med att för en gångs skull vara ärlig. Och med det uttalandet menar jag förstås inte att jag ljuger hela tiden, utan att jag har en tendens till att hålla mig ifrån att prata om viktiga saker som skulle tvinga mig att berätta saker om migsjälv. Hursomhelst så hamnar jag aldrig i sådana situationer med de få personer jag anser vara mina riktiga vänner, eller med övriga bekanta heller för den delen. Det är bara vissa, slumpvist valda personer som alltså får ta del av saker jag tenderar att inte nämna, eller personer som gör mig arg. Jag önskar alltså på sätt och vis att jag fick argumentera med vissa personer, och få lite av en insikt i vilka värderingar de och jag egentligen har. Kommentera!

En annan tanke.

Vänner och andra: här kommer ännu ett spännande ämne! Hur bra känner folk mig egentligen? Om man bara tänker på hur många triviala, meningslösa saker man pratar om; vilken uppfattning kan då andra ha av en? Det finns ju så mycket som är en själv, men som man inte kan dela med sig av. Hur man känner sig, hur man reagerar på saker.. Det kan man prata om, men kan någon någonsin förstå exakt hur man menar? Det här låter tämligen deprimerande, men det är inte alls så jag menar. Det är bara intressant att själv veta hur mycket mer man är än vad folk tror, och sen inse att man tror ju detsamma om alla andra, eller hur? Så, skriv en kommentar!

Tredje gången gillt.

Kära läsare, idag kommer jag att skriva om ett något känsligt ämne för många; förhållanden. Varför har man överhuvudtaget seriösa förhållanden? Är det för att man verkligen älskar personen? Eller finns möjligheten att man tar chansen endast för att man kan? Jag tror att begreppet ensamhet har blivit alltför demoniserat i dagens samhälle. Det är nästan tabu att gå på bio eller restaurang själv. Det är tråkigt, egentligen, att ha sådana fördomar utan att ens tänka på det. Fördomar är väl aldrig särskilt roliga, förstås. Hursomhelst, idén om att en människa blir hel först när någon annan "fulländar" henne känns som en väldigt pessimistisk syn på livet. Härmed uppmanar jag alla att lära känna sig själva så bra som möjligt för att bli en lyckligare människa istället för att tro att allt ska bli bra ifall man listar ut någon annan. Skriv en kommentar!

En färsk blogg, lite som en nykläckt kyckling.

Hej, kära läsare! Här kommer ett nytt ämne för mig att skriva om; Alla hjärtans dag.
Är jag den enda som fullständigt avskyr den så kallade högtiden? Detta är dagen då alla företag blir av med de där skräpsakerna ingen annars vill köpa. Ett stort uppstoppat djur som resten av året säger "jag är en ful kopia av en sorglig zebra någonstans på ett grått zoo i västmanland" säger idag "jag är en metafor för dina tidigare, nuvarande och kommande kärlekar!". Jag överväger att starta ett företag som säljer de töntigaste högitidskort du kan tänka dig. Det bara finns inte tillräckligt många där ute. Förmodligen skulle jag bli rik på kuppen! Skriv en kommentar nu, vetja.

Ett första inlägg i livets Forum.

Hej! Här kommer jag kanske vädra mina åsikter om allt jag aldrig säger men tycker i hemlighet (intrigerna tätnar). Inget skvaller, för det mesta, och framför allt inga modetips! Om det vore upp till mig skulle alla gå omkring i pyjamas hela tiden. Och tofflor. Men nog om det, nu ska jag försöka hitta på ett lämpligt ämne för mina första ensidiga debatt (för det låter bättre än monolog);
Jag såg precis dokumentären om Fi, och jag är ganska säker på att ifall jag startade ett parti skulle det bli mycket bättre än deras. För det första skulle jag inte ha rosa ballonger. För det andra skulle jag inte låta pressen tracka mig tills jag hoppade av partiet. Och för det tredje skulle jag inte rättfärdiga att frågor med hur jag skulle lösa olika problem i samhället med svaret "på ett feministiskt sätt, allt går att lösa med feminism". Tänk om Fi hade satsat på invandrar-frågor också, då kanske expressen hade skämts då de tryckte manipulerade bilder av talarpersonerna (här är vi politiskt korrekta) med ku-klux-klan-mössor. Och på tal om expressen såg jag världens dummaste rubrik idag: "polisen misstänker - galen man smiskade 18 tonårsflickor på fest". Gud! Har de verkligen inget bättre för sig, än att skriva om polisens perversa misstankar? I och för sig, jag stannade ju och läste.. Men tillbaka till ämnet! Finns det verkligen inget viktigare att rapportera om? Och hur kom han undan med att smiska 18 stycken? Ställde de sig på rad? På vilket sätt var mannen galen då? Om flickorna lät sig bli smiskade skulle jag snarare misstänka att det var de som var galna..
Så, det var dagens diskussion, trots att jag gled ifrån ämnet en aning. Skriv en kommentar nu!