Mjöd och droskor.

Mitt liv är en film. Ändå känns det som att jag har en biroll. Det kanske beror på att jag hela tiden träffar väldigt viktiga människor; sånna som är roliga, duktiga, intressanta, originella.
Det känns lite som att jag har nått ett antiklimax, och jag är bara sjutton år. Vilken långtråkig rulle det kommer bli, med tanke på att jag ska leva tills jag är 116 (källa: dödstestet på internet, allt som står på internet är sant.) och antagligen inte kommer ha blivit roligare då. Det var nog mer spännande för ett år sen, drama drama drama. Att vara ganska nöjd är inte lika dramatiskt.
Jag undrar vilken genre min film är (alternativt kommer bli). Förmodligen inte action, om jag inte flyttar ihop med Arnold S. Förhoppningsvis inte en romantisk komedi, om jag inte går med i nån slags cheerleading-förening. Men inte heller en konst-film, inte särskilt avantgardistiskt. Inte tillräckligt cynisk för en generation x, för avtrubbad för en komedi. Alldeles för skämtsam för ett drama.