Yo!

Bloggen är officiellt flyttad. Ska försöka göra en vettig sida för en gångs skull, men tills vidare sprider jag mina visdomsord på en annan server. Besök mig, bli vän, skriv en kommentar, LACKA!

Over and out.

Så duktig är jag version 1.

Eftersom ingen annan berömmer mig tillräckligt mycket nu för tiden tänker jag fan skryta lite själv. Jag är så förbannat jävla duktig; jag har skaffat lånekort på centrala universitetsbiblioteket, vanliga stadsbiblioteket, och kursbiblioteket. Väldigt förvirrande, men bra på något sätt, säkert. Jag har lånat Lars Noréns tidiga verk (dikter från 70-talet), Maja Lundgrens Myggor och Tigrar, några stycken böcker av P K D, Pennskaftet av Elin Wägner, lite Neil Gaiman, och en massa jävla serier. Och jag måste ha blivit lite bildad i sån där spännande Kvinnolitteratur, för jag traskade in på en Kvinnolitteratursbokhandel, frågade lite efter Wägner, Thorwall, Benedictsson, tummade på Familjen H och tjejen i kassan nickade nöjt och beklagade sig över deras brist på inbundna finingar från sekelskiftet. Jag höjde medhållande på ögonbrynen, och vips så uppstod en så kallad Kvinnlig Gemenskap. Sen kanske jag förstörde det lite genom att fråga efter En Dramatikers Dagbok, för hon suckade uppgivet och svarade "Vi har inte sånna böcker här, men alla... vanliga bokhandlar borde ha den. Du kan ju fråga där". Jag älskar snobbar.

Inspiration, för i helvete!

Jag spelar Miss Li om och om igen, sen Navid Modiri, sen Santogold. Och så blir jag så jävla inspirerad. Jag vill bara starta ett band, skriva låtar, sjunga med själen, stå på scen liksom. Det är fan där jag hör hemma! Det börjar bli dags att göra något av den här Göteborgsvistelsen. Jag har ju en inneboende som också råkar vara basist, jag kanske borde utnyttja mina resurser en aning? Over and out.

Vad är grejen med det världsomspännande nätet egentligen?

På samma sätt som man automatiskt blir en stalker på internet känns det som att alla andra stalkar en själv. Visst, internet är så stort, så förbannat jävla stort, ändå går det liksom inte att fly från folk; om man väl har bestämt sig för att isolera sig från någon (låt oss kalla denna någon för Herr X för enkelhetens skull) tycks denna Herr X dyka upp som medlem på precis alla sidor man hittar. Hur ska man kunna glömma någon eller lägga något bakom sig om man hela tiden får uppdateringar om vad människan sysslar med. Nej, jag bryr mig inte om att du har ändrat din status; Nej, jag vill inte gå på samma event som du; Nej, jag vill inte lyssna på dina jävla favoritlåtar. Internet är påträngande som en översocial 14-åring på speed. Se exempel här.

argu menta tions analys

Ibland blir jag så trött på mig själv. Hela mitt liv har jag haft en massa konstiga principer som jag av någon anledning måste följa. Jag har ingen aning om hur jag fick mina övertygelser; inte fan var det av mina föräldrar (förutsatt att en motreaktion på deras normalitet (är det ens ett riktigt ord?) inte är fallet här och inte heller deras fel), inte av mina vänner genom åren, ingen i min direkta omgivning har påverkat mig så pass mycket att jag kan skylla på dem. Kan man födas med långsinthet, en vilja att radera folk man anser har sårat en från ens liv, en känsla av rätt och fel? För visst har människor olika bilder av vad som är rätt och vad som är fel? Jag skulle inte våga säga att samhället har hjärntvättat mig till att tycka att människor som inte är det jag förväntade mig att de skulle vara är elaka, dåliga människor. Varifrån får vi konstiga idéer och känslor? Ge mig någon att skylla på, fort!

"Fuck!" eller hur jag lackade.

Fine, jag har varit vaken i 16 timmar i sträck och på den tiden lagat fattiga riddare, åkt in till Brunnsparken, irrat runt i Nordstan, hajkat till Redbergsplatsen, snyltat på Os föräldrars mat, rivit ner en massa jävla tapeter, vandrat lite i Es nya bostadsområde, funderat allvarligt på att plugga speldesign, gått tillbaka till Redbergsplatsen, tagit en buss som gick fel, gått i fucking vinterkyla (utan att palla äpplen!) och sen kommit hem och läst folks bloggar och kollat på dålig film. Så ja, jag är lite sjuk i huvudet just nu, och det är min ursäkt. Hursomhelst, jag lackar så jävla mycket på folk som bara är neutrala, inte tar något personligt, inte visar känslor överhuvudtaget. Vad är deras problem? Hur kan man inte bli entusiastisk och energisk när någon frågar en saker och vill ha ens hjälp och vill ha fucking kontakt?! Varför är folk så tråkiga och varför tar inte folk saker på lika stort allvar som jag? Jag blir tokig på folk som är så intetsägande att de nästan inte existerar. Anledningen till att jag blir tokig är att jag vet att de känner, tänker, är. Och att de orkar lägga ner energi och tid på att vad, dölja det? Det är så meningslöst att inte säga vad man vill när man vill för att folk antingen inte ska tycka illa om en eller för att man vill vara privat. Vad är grejen med att vara privat? Jag förstår att man inte berättar sitt livs historia för en främling på tunnelbanan, men om någon frågar mig saker tycker jag att den personen förtjänar vettiga svar. Som ett tack för att den faktiskt bryr sig tillräckligt mycket för att ta sig tid till att fråga dig något. Jävla idioter.

le matin inhumain?

Jag är vaken alldeles för tidigt, sitter och dricker kaffe och försöker vakna till. Tänkte försöka producera en rapport av något slag, eller bara sammanfattning av mitt liv so far;
på senaste tiden har jag pratat pratat så förbannat jävla mycket folk (och inte tillräckligt med folk jag kanske borde prata med) och en plan börjar sakta men säkert ta form i mitt huvud. Den har mycket att göra med att jag saknar franskan. Ibland på bussen sitter fransoser och pratar högljutt och jag sitter och bara lyssnar och liksom insuper den franska atmosfären och bara önskar jag var där istället. Göteborg är trevligt, men om jag verkligen ville komma bort från allt, från mitt tidigare liv, borde jag väl våga göra något riskabelt? Jag känner inte direkt att jag borde ha hakat till Paris, men jag börjar önska mig ett år i Frankerriket 09/10. Jag vet inte om jag är redo för Uppsala igen, jag vet inte om jag har släppt allt som varit, jag kanske tvärtom har skaffat mig nya saker att tänka på, nöja över, ha ångest för. Jag kan inte ha det så. Och jag tror inte att stanna kvar i Götet är rätt val heller, förutsatt att jag inte hittar något jag verkligen vill plugga här. Jag måste sätta mig ner, kolla igenom alla utbildningar som finns att tillgå, välja en och sen bara åka dit den finns. Till och med om det skulle innebära att jag behövde flytta tillbaka till Uppsala. Ve och fasa.

Sakta vi gå genom stan.

Igår kväll hade jag första filosofiföreläsningen. Scenario:
Jag, en handfull folk i min ålder +5 kanske, och ca 35 40plusare. Verkar vara en kvällskurs för folk som har tråkigt på jobbigt. För övrigt var det inte en introduktion till praktiskt filosofi, utan en introduktion till argumentationsanalysens grunder. Läraren verkar rolig, men kör också ganska mycket på den stilen, dvs. han är oseriös.
Äsch, det blir säkert helt okej. Om inget annat har jag iaf 7,5 lätta hp. Inte hipsterpoäng, alltså. Nytt ämne. Sen jag senast skrev har jag hunnit med tre olika former av festande. i) Kelly's i torsdags kväll. Billig veganpizza, knökat med 17-åriga hipsterkids, billig öl och äldre män som stötte på mig och försökte köpa min glasögon (?). Jag borde ha sagt ja, han bjöd ju ändå 5k, liksom. Men iallafall, ljudvolymen var lite för hög för att kunna prata och lite för låg för att dansa = fail. Vi drog vidare mot Järntorget, men mötte grannarna (de som bor precis mittemot) på vägen. Har ingen aning om hur Inneboendet kände igen henne, jag var full som ett halvt ägg. Mer öl och skitsnack med dem, sen hem med sista bussen. ii) Dagen efter var det tänkt att jag skulle ätit middag hos E och O, men E tyckte att eftertentasupande var mer skoj och drog med mig först till skabbig pizzeria, sen skabbigt Chalmers och skabbig, skabbig öl. Det bler roligare ju mer full jag blev (nähä??) men människorna var fortfarande totally megaskabb, så det slutade med pizza, skitsnack och regroupande hos E och O med that 70's show och vegankaka. Moumsich. iii) Dagen efter det: Inneboendets inflyttningsfest, typ en månad sent, men ändå. Typ 20 pers i vår tråååånga lägenhet med mycket öl, töntiga dricklekar, maxad volym på min spellista och chips överallt. Slutligen gick de ut till Stars and Bars medan vi stannade inne. Over and out.

Dagens musik:
India Arie - Video
Squarepusher - Aqueduct
the Bird and the Bee - Again & Again

Ich bin pretto unt du bist eine hipster, ja?

Tänkte återvända till allas vår M Lowdén; läser precis en litteraturanalys av Gösta Berlings saga av Levertin (THE litteraturanalytiker of all time i Sverige), och plötsligt fick jag en "åh, hon är så pretto"-flashback från när jag läste Allt. M namedroppar nämnligen Levertin, like, a lot. Då himlade jag med ögonen. Nu sitter jag och läser snubben. Jag är officiellt ett pretto på alla möjliga sätt. Kände lite samma sak när jag spanade in E och Os bokhylla senast jag var där och utbrast "Men var är alla nobelpristagare, det är ju bara skabb-fantasy här!", gissa vem som fick en fet prettostämpel av dem för all evighet amen? Samma sak när jag pratade med Egget om film och nästan blev förbannad när han sa att han inte har sett alla Kubricks verk. Vilket jag har. Flera gånger. Det är lite samma grej som när någon inte har sett Pulp Fiction. Det är helt enkelt inte okej. Nu när alla hatar mig lite lagom mycket tänker jag skriva om en livsform som står ännu lägre i näringskedjan än Pretton; Hipsters. Efter att ha bott ett tag i den stora, överväldigande metropol som vi alla så kärleksfullt kallar Göteborg har jag insett hur vanliga de egentligen än. Vi har inte hipsters på samma sätt i Uppsala, där är man antingen alternativ eller normal. That's about it. Här kryllar det av undersizade människor i oversizade koftor, wayfarers, en liten läderväska på ena axeln, en cigarett i ena handen, ironiskt färgglada strumpbyxor samt föraktfull blick för allt och alla. De frodas kring dyra second hand-ställen där allt är vintage och av någon anledning min jävla kurs. Men de är liksom där på ett ironiskt sätt. Jag gör mitt bästa för att inte bli en av dem genom att anamma min inre 30-talsjudinna. F vet vad jag jiddrar om. Jag kanske bestämmer mig för att gå tillbaka till mina rötter. Dvs. 90-talet. Wish me luck, bitches.

Cyberrymden och jag.

Internet är farligt. Internet förvandlar oskyldiga människor som jag till läskiga stalkers. Jag borde väl kanske inte erkänna alltför mycket här, men det är lite som jag sa till Erika förut; det är läskigt att folk lägger upp foton på sig själv, sina vänner, deras vänner, saker de har gjort och sett. Och det är ännu läskigare hur enkelt det är för mig att kolla på det. Jag menar inte att bete mig som snubben med krok istället för hand som står och skrapar på ditt fönster sent på natten, men det blir lite så när folk lägger upp privata jävla saker, tillgängligt för mig, överallt på internet. Det världsomspännande nätet är en godisbutik där allt är fucking gratis och jag är en tioårig skitunge med godisförbud och föräldrar som är frånvarande. Erika svarade att det väl är lika illa att jag har en blogg, och plötsligt insåg jag att folk säkert vet precis lika mycket om mig som jag vet om dem vid det här laget (förutsatt att de faktiskt bryr sig tillräckligt för att lägga ner energi på att kolla igenom mina foton eller läsa min historik på facebook). Men jag skriver mest en blogg för att lacka, jag nämner inte namn på de jag lackar på och ingen annan än mina närmsta skulle fatta vilka jag snackar om. Kanske inte ens de heller alltid. Poängen är iallafall att jag nu vet överdrivet mycket om någon jag verkligen inte vill veta saker om. Så på min önskelista till julen står nu Sessioner med drömdoktor à la ESoaSM. Det borde finnas varningstexter på sånna sidor; "varning, kan innehålla intressanta fakta om människor du inte borde tycka är intressanta". Internet borde känna mig tillräckligt bra vid det här laget. Jävla internet.