Jag är för ung.

Jag är för ung för allt. Ålder är bara en siffra på papper, men jag är och förblir för ung för allt i andras ögon. Jag är för ung för att tas seriöst. Men jag är trött på att vara i denhär mellanåldern. Jag har fått det yttersta beviset; en främling (?) skrev till mig, anonymt, på en sida att jag är för ung. FÖR UNG. Jag är för ung för livet helt enkelt. Jag får gå i ide i tio år, sen återuppstå och erövra världen med min åldrade, gamla kropp. Och då är jag ändå bara 28!

Vinterns ironi.

Det är väldigt ironiskt att veta något om sigsjälv, att veta precis hur man reagerar i vissa situationer, sen hamna i situationen i fråga, reagera precis som man visste redan från början att man skulle göra och inte kunna göra något åt det. Så, nu sitter jag här och reagerar. Jag orkar inte ta itu med saker - jag orkar inte analysera. Jag vill bara isolera mig, men jag vet att det inte hjälper. Jag vill bara bli tröstad av någon jag tycker om, men jag vet inte om det skulle göra saken värre eller inte. Jag vet inte ens om det är en sak att tala om, det kanske bara är en fas. Jag vet ingenting! Det låter förvirrande. Det är förvirrande.
Jag vill ha lov och mindre bekymmer, men med lov kommer andra, nya bekymmer. Jag har en känsla av att något jag inte vill kommer att hända. Och jag skulle ju kunna stoppa det, om jag kände för det. Samtidigt vill jag bara låta allt hända, jag vill inte stå ivägen för det som skulle kunna vara.

Hatar du mig?

Debattartikel?

Människa som skrev dethär, varför hatar du andra människor? Hatar du mig för att jag har polskt påbrå? Tror du att jag skulle råna en bank eller våldta någon om jag var 'mer utländsk'? Härstammar inte "De etniska Svenskarna" från ett mer barbariskt och våldsbenäget folkslag än "De som förstör Sverige" eller hur du nu uttryckte dig?
Jag hoppas att du inser att du inte har några som helst belägg för dina påståenden; att våldtäkter och brott förekommer av "etniska svenskar" också? Att du sen börjar hetsa mot homosexuella är en helt annat fråga. Att likställa homosexualitet med pedofili är som att likställa dig med en intelligent, påläst människa. Det är människor som du som gör "folkhemmet" otryggt, inte mina släktingar. Personligen tycker jag att alla har rätt till sin egen åsikt, men dina åsikter har ju ingen grund överhuvudtaget. Du bara spottar ur dig felaktig information utan att redovisa hur du har kommit fram till att "det är så". Låt mig gissa, någon du beundrar sa åt dig att du skulle tycka såhär? Snälla människa, nästa gång du tycker något: forska lite på ämnet innan du uttalar dig.
Och för den kommande generationens skull hoppas jag att folk som du växer upp en smula och inser att varken kön eller hudfärg avgör människors personlighet.

Ansvar?

Det är enkelt att skylla på andra, eller omständigheter, när saker går fel. Det är enkelt att peka på någon och säga "Titta, vad han får mig att göra!" - det är enkelt att inte ta ansvar. Oftast känns det som att jag nöjer mig med att bestämma vem det är som är boven i dramat, och sen slutar bry mig om vad som egentligen pågår. Det är som att lägga den feministiska kampen på hyllan för att man tycker att det är statens (eller varför inte alla mäns?) ansvar. Eller att smita undan med orden det ordnar sig. Nej, det ordnar sig inte! Någon måste göra något!
Slutsats: dethär är jag som gör något. Jag väljer aktivt att vara egoistisk och vägra göra saker jag mår dåligt av. Jag ska sluta vara för snäll och diplomatisk (dethär börjar låta som ett nyårslöfte, eller hur? Förut att mina löften alltid går ut på att spara pengar eller äta mindre - och alltid går åt helvete dagen efter ungefär.) och börja må bra. Fast jag tänker fortfarande skylla på andra. Ha!

Överlevnadsguide.

Människor reagerar, av vad jag har sett, enligt vissa modeller då de hanterar jobbiga saker;
1. de låtsas att de har gått vidare genom att spela glada eller likgiltiga - dessa människor tenderar också att sysselsätta sig med så många saker som möjligt för att slippa tänka och känna.
2. de slutar fungera helt och bosätter sig på ett mörkt ställe, exempelvis sin säng, för att gråta och undvika bekanta.
3. de förnekar genom att aldrig ta itu med problemet, bara leva vidare som om ingenting har hänt, vägra prata med vänner om saken.
Alla metoder, för sig, verkar destruktiva. Det är väl lite som tallriksmodellen, antar jag. Man kan inte äta bara potatis eller ris, man måste ha lite av varje för att må bra. Och sen finns det sånna som jag, som bara funderar på att hantera, men istället kommer ut på andra sidan mer eller mindre välmående utan att egentligen ha gjort något. Jag önskar att det fanns någon som berättade för mig hur jag skulle reagera, en bok eller vad som helst. Istället skriver jag låtar för att få ut aggressioner. Det går inte så bra.

Konsumtion och våfflor.

Som vanligt efter att ha återvänt från en längre semester, känner jag mig inspirerad till att bli en sk bra, välmående, lycklig människa. Jag vet inte om tanken slog mig när jag stod mitt i ett shintotempel och försökte finna lugn, eller mitt i en korsning i Shibuya bland hundratals människor runt omkring mig.
Vad gör en lycklig människa? Behöver jag köpa DVDer med yogainstruktörer som säger åt mig att gå ner på alla fyra för att sluta stressa? Varför kan man inte ändra på sitt liv utan att köpa något? Är inte det ironiskt? Men ja, konsumtion spelar en stor roll för mitt välmående. Jag vet inte om det är sakerna jag köper som ger mig den känslan, eller jakten efter det perfekta föremålet att lägga ner pengar på. Eller bara tanken på att jag kan köpa saker, saker som gör mig bättre än andra. Låter det hemskt?
Jag har kommit fram till att det som gör mig mest lättad, av allt i hela världen, är att göra mig av med gamla saker jag bara sparade för att jag tänkte att jag kanske skulle behöva dem senare, eller någon annan kanske vill ha dem. Jag rensade nyligen ur min garderob. Numera finns där bara saker jag faktiskt använder. helt sjukt, jag vet! Sen slängde jag allt annat. Slängde som i kastade ut, inte la upp på vinden. Frihet, mina vänner! Ett väldigt bra drag.
Hursomhelst, när jag tänkte efter kom jag fram till att då jag mådde som bäst under hela resan var när vi en dag satt på ett café och åt våfflor. Vad betyder det? Borde jag äta våfflor hela tiden för att må bra? Nej, jag skämtar bara.

Snälla pojkar.

Så vet du att du är en Snäll Pojke (Nice Guy™) .

1. Ditt bästa raggningsknep är att smöra in dig under en längre tid hos ditt kärleksobjekt genom att låtsas vara hennes vän.
Du lyssnar uppmärksamt när hon pratar om andra killar, du ger henne råd och låtsas vara glad för hennes skull, samtidigt som du planerar att *en dag* erkänna dina heta känslor...

2. Du klagar, ironiskt nog, på idioten som ditt kärleksobjekt är ihop med för att han bara vill ha sex med henne, och för att hon inte vill släppa till med dig.
Förmodligen valde hon honom för att han faktiskt berättade för henne att han var intresserad..?

3. Ditt självförtroende är ungefär lika med noll, och skulle ditt kärleksobjekt ge dig någon form att kritik skulle du behöva flera dagar, gråtandes i din säng, för att komma över det och orka se henne i ögonen igen.
Att ta åt sig av konstruktiv kritik är samma sak som att erkänna sig besegrad.

4. När du och ditt kärleksobjekt bråkar är du så bra på att ge henne dåligt samvete för all smärta hon har orsakat dig att hon inte bara ber om ursäkt utan också tröstar dig för att hon är en så dålig människa.
För det är hennes fel att du *lider* så mycket.

5. Du anser att man bara behöver en människa i sitt liv, förutom sin mor; kombon bästa vän/ älskare. Alla andra förbindelser är onödiga och ses som direkta hot mot din status hos ditt kärleksobjekt.
Självklart borde hon ägna all sin tid åt DIG och ingen annan!

6. Du är tillräckligt omtänksam för att oroa dig för ditt kärleksobjekt då hon är ute om kvällarna med sina "vänner".
Självklart borde hon vara tacksam för att du ringer henne var femte minut för att kontrollera att allt står rätt till. Du vill ju bara hennes bästa!

7. Du anser att ditt kärleksobjekt är perfekt, eftersom att du har valt att älska henne. Gör hon något som inte stämmer överrens med din bild av henne avfärdar du det som att hon inte riktigt är sigsjälv.
För vem känner en tjej bättre än han som dreglade över henne/lyssnade på henne under ett års tid för att samla mod till att stöta på henne?

8. Att ditt kärleksobjekt ska vara vacker är en självklarhet, men hon kan knappast kräva detsamma av dig.
Du är ju trots allt en Snäll Pojke; smart, rolig, omtänksam och enormt tillgiven. Borde inte det räcka?

9. Du är helt övertygad om att den enda egenskapen kvinnor dissar dig för är att du är för snäll.
Tjejer gillar helt enkelt skitstövlar, varför skulle de annars inte älska dig?

10. Du tycker att dina kärleksobjekt, precis som allt annat i ditt liv, ska komma till dig, inte tvärtom.
Det är ett bevis på att ditt kärleksobjekt är intresserad av dig *på riktigt*, dessutom gillar tjejer killar som är avvisande och inte låtsas om sina känslor.

Ge mig forum.

Jag har blivit helt beroende av forum av olika slag. Jag vet inte varför, men av någon anledning finns det inget som roar mig mer än andra människors dumhet. Kanske är det för att jag plötsligt känner mig otroligt vettig och bra, eller så är det bara roligt för att det bevisar alla mina cyniska fördomar om människor i allmänhet. Hursomhelst har jag hittat en sida där roliga, smarta, vettiga människor skriver. Främst tjejer, men det är inte därför sidan är bra. Tro det eller ej, men jag är varken en militant feminist eller manshatare.
Tillbaka till ämnet; på sidan, som jag lyckats bli medlem på efter mycket krångel och väntan, skrivs det upprörda insändare ang saker som verkligen tilltalar mig. Typ varför dumma människor tillåts existera, varför killar inte tål starka, smarta tjejer, varför man automatiskt ses som ett offer för att man är tjej, etc.
Favoritcitat: Apparently, many men regard those who have transcended the Cro-Magnon state enough to be seen in public with, and (gasp) loved and appreciated by a Heartless Bitch, as inherently ‘pussy whipped’, weak, or otherwise less of a "MAN". Men do this to themselves! They perpetuate the myth that by acting like anything other than a 50’s throwback, a man is somehow emasculated, even though the fabulous HB he is with treats him in no such manner.
Jag blev genast inspirerad till att skriva något enormt bitchigt, but oh so true. Om jag ändå kunde bli inspirerad till att plugga lite mer och gnälla lite mindre kanske alla skulle bli lite gladare, men palla. ;)

Trötthet.

Jag har verkligen ingen ork för något längre. Jag har haft total kreativitetstorka senaste månaden sådär. Vilket, som ni vet om ni känner mig, driver mig till vansinne. Så, nu har jag iallafall gjort ett, om än dåligt, försök till att skriva en ny låt. Den blev helt ok, men avsaknaden av ett riktigt band är verkligen märkbar. Allt känns sannerligen meningslöst, då man inte har något vettigt mål att se fram emot. Det gick som bäst med mitt forna band då vi övade inför musikdirekt. Tyckte jag iallafall. Målsättningar -> motivation -> resultat osv.
Nej, jag orkar inte skriva en uppsats här, men någonstans måste jag få klaga och eventuellt få utlopp för min nästan icke existerande positiva sida, om jag är på humör. Jag har en längtan efter att förändra något i min tillvaro just nu, jag vet bara inte vad. Nyligen fick jag ett ryck och klippte lugg (publiken drar efter andan). Väldigt drastiskt, jag vet. Jag orkar inte göra något vettigt. Istället söker jag ständigt efter så o-vettiga (kan man säga så?) saker som möjligt att fördriva tid med. Som att sitta vid datorn och läsa på fucking lajvforum. Nördpoäng +100. Eller prata i telefon med folk i flera timmar i sträck. Eller ge migsjälv roliga frisyrer med hjälp av kopiösa mängder hårspray (alla miljöentusiaster drar efter andan) och annat dumt.
Tillbaka till ämnet; trötthet. Jag orkar inte gå i skolan. Skolan känns som ett enormt jävla tidsdödande moment i mitt liv, en svart bläckplump i mitt livs memoarer. Jag har inte orkat ta itu med att börja spela cello igen. Då allt krånglade med gruppen jag skulle åkt på lajv med idag bara la jag ner lajvet för jag orkade inte göra något! Och justdet, kaffe hjälper inte. Blä.

Bok(b)logg.

Jag läste precis klart Linda Skugges Men mest av allt vill jag hångla med nån. Det är alltså hennes gamla dagbok från 91-93. Jag blev oerhört sugen på att börja skriva "riktig" dagbok igen. Jag har en sorts bok jag skriver i nu, förstås. Men där nämner jag varken namn, platser eller datum, så det är inte riktigt samma grej. Jag vill skriva en sommardagbok*, över hela året.
Hursomhelst, jag har fått tillbaka mitt forna läsintresse, något jag är tacksam för. Det är riktigt roligt att ha läst många verk, och att kunna diskutera dem med andra, namedroppa titlar sådär (detdär lät fruktansvärt nördigt, eller hur?). Nu måste jag bara komma på en ny period att vältra mig i, lite som en säl. För förtydligande har jag haft min klassikerperiod (1800-talet, ni vet), Gamla Ryska Gubbar-perioden, Nya Ungdomsböcker-perioden (typ.. 03-05) samt en kort SciFi-period. Kom med förslag på vad jag ska läsa nu!




*) För er stackars satar som inte vet det är Sommardagboken en idé jag och en fd vän hade, då vi skulle vara ifrån varandra mycket under sommarlovet. Vi orkade helt enkelt varken skicka vykort eller ringa långa, dyra telefonsamtal hela tiden, så vi skrev varsin detaljerad dagbok som vi också klistrade in minnesvärda papper (biljetter, broshyrer etc) och sen bytte med varandra vid sommarens slut.

Nattmara

Jag har drömt oroväckande många mardrömmar på senaste. Jag vill nästan inte gå och lägga mig för att det är för jobbigt, det jag drömmer om. Det har fått mig att fundera över vad drömmar egentligen betyder.
Jag hade en drömtydarperiod förut, då jag ägnade mycken energi åt att tolka andras drömmar, men jag aktade mig alltid för att tolka egna. Det blir nog bäst om någon annan gör det åt en, det blir lätt vinklat annars. (Sen kom jag också fram till att personen måste vara någon som känner till en del av ens innersta tankar också, eller åtminstone kan härleda mycket bra). Hursomhelst läste jag dels om vanligt symboltolkande och Freudianskt sådant. Pervers som jag är (?) tyckte jag bättre om den senare måste jag erkänna. Dock inte den sexuella biten, utan det som bottnar i barndomsupplevelser. Jag har inte haft en tragisk barndom, men jag lockas på ett underligt sätt av tanken på att man kan ha förträngt något, som sen har färgat en del av ens personlighet nu. Det känns lite som den försvunna pusselbiten. Hela pusselbiten-historian är för lång och för personlig för att skriva om på internet, men jag kan säga som så att för några år sedan tänkte jag mycket på vem jag egentligen var och vad som hade fått mig att bli så. Jag kom inte fram till något särskilt, men jag antar att jag blev lite säkrare i min person då jag åtminstone slutade grämas över obesvarade frågor.
Kortfattad drömlogg: Jag har drömt om att hela mitt hår var fullt med löss, att jag köpte en affär med stora skyltfönster och sen hade ångest för att folk kunde se in. Jag bråkade med någon som betyder mycket för mig om huruvida jag skulle sätta för något för fönstrena (personen ville använda lokalen till att sälja kakor ur, jag ville bo där). Min mor gick bakom min rygg och inredde stället som hon ville och jag skällde ut henne tills dess att hon började gråta. Tolka, någon?

Vad väntar jag på?

Jag har hamnat i en knepig situation. Jag är i en tillvaro likt föregående år, fast i en härva av löften och förväntningar och krångel (även känt som "förhållande" för er dödliga) som kräver energi och tid och engagemang. Jag insåg precis i detta ögonblick att jag faktiskt är fast, igen. Det är lite tragiskt. Varje gång ett av mina förhållanden (även om jag vill intala mig själv att jag gör någon som helst framgång i hur jag hanterar saker, i min förståelse för den andra parten osv) går åt helvete, vilket de alltid gör - och det säger jag inte bara för att verka cynisk och bitter- förr eller senare, lovar jag migsjälv att ta det lugnt och ge migsjälv tid till att vara jag och inte stressa in i något nytt och inte lova någon något innan jag vet exakt var jag vill.
Sen står jag alltid där, kär och miserabel, och undrar vadfan jag gjorde för att misslyckas med precis allt jag verkligen försökte åstadkomma. Så, frågan är nu hur jag hanterar ovan nämna - om inte kris - situation. Eller det finns väl inte så mycket att hantera utan snarare att acceptera. Poängen är iallafall att jag inte vill att dethär ska gå åt samma håll som tidigare fall. Det känns som att jag för en gångs skull har satsat för mycket för att kunna ta saker för givet, vilket är bra. Men jag är också rädd. Jag tycker inte om att vara rädd. Gör någon det?
Jag antar att det inte finns något vinnande koncept (kommunikation 101, eller vad?) men om det gör det skulle jag verkligen vilja köpa en how-to-bok på området. Inget hjärnskrynklande alltså, bara svart på vitt och fakta och såhär gör du för att lyckas, nu. Ja, så orolig är jag. Det hjälper inte precis att mina vänner konstant påpekar vilket perfekt par vi är och hur bra vi passar ihop och hur lyckligt lottade vi är som har hittat varandra. Jag skulle vara ännu lyckligare om jag hade nåt slags schema att följa.
"10.15: Hålla hand. 10.30: Kyssa lätt på kind. 10.35: Lyssna noggrannt på utläggning om ett ämne som är viktigt för din partner. 11.30: Äta lunch med förälder till partner, vara artig och uttrycka din aldrig slocknande kärleksglöd för din partner mellan varje rätt. 13.00: Hoppa från en bro för att du har för många krav på dig, precis har blivit värvat till din partners familjs onda familjeföretag som specialiserar sig på barnarbete, och kvävs av din partner som vill att du ska vara perfekt OCH kunna läsa dennes tankar."

En andra, tredje, fjärde chans?

Plötsligt insåg jag att det inte är långt kvar tills skolan börjar igen. Ångesten kom över mig en sekund, sen fylldes jag av förväntan, kanske man skulle kunna säga. Men jag önskar att jag fick börja om på nytt faktiskt. Inte så mycket för att jag ångrar saker jag har gjort, utan snarare att jag är så trött på allt. Min bror och jag pratade om det för några veckor sen tror jag att det var;
Att få börja om helt och hållet, inte bara byta skola, utan fly landet i princip.
Återigen, en undantryckt barndomsdröm, avfärdad med en ryckning på axlarna. Hej och hå, nu blev jag nostalgisk igen. Hursomhelst, att göra verklighet i sådana funderingar är inte enkelt. Dels behöver man pengar, vilket jag inte har. Dels behöver man mod, tillåtelse, övertygelse och framför allt inget som håller en tillbaka. Jag fortsätter nog att grubbla.

Festival.

Nu är min första "riktiga" festival avklarad. Av någon anledning räknades aldrig Urkult, det var för lugnt och för litet och för flummigt bara. Fast härligt. :)
Men jo, festival. På festival händer många konstiga saker, saker jag har tänkt en hel del på. Nu ska jag inte vara alltför personlig och utelämnande här, dock. En sak som hände är att jag omvärderade en persons roll i mitt liv. Det är en människa som jag inte riktigt har ett definierat förhållande på någon nivå med men som ändå betyder något för mig. Jag kom fram till att personen har en väldigt skev bild på vänskap och inte respekterar andra. Konstigt.
En annan sak jag reagerade på är hur mycket det går att anstränga och tänja på en vänskap under bittra förhållanden. För varje tält-session känner jag hur samma bråk upprepas, men jag blir också mer tolerant och förhoppningsvis mer sympatiskt. Jag vet verkligen inte, men det är bra att prata om (alt. skrika om) saken. Faktiskt.
Slutligen svämmade mina känslor över för den tredje saken som hände, genom allt drygt och jobbigt fick jag perspektiv på vad jag egentligen vill och behöver, och en viss någon (vi kan kalla honom Herr Övertag) stod troget vid min sida, lockade fram det bästa ur mig och gjorde mig fruktansvärt, tokigt kär. Shit, vilken festival.

Att bli lurad.

Att jobba på rutin med samma sak i flera timmar utan att behöva lägga ner alltförmycket hjärnverksamhet på vad man egentligen sysslar med genererar mången konstig tanke.
Jag kom att tänka på hur lurad jag känner mig. Jag känner mig lurad av att ha trott något om en person som sen har visat sig vara helt fel. Jag undrar ifall jag har framkallat den känslan hos någon annan någon gång, dock omedvetet...? Det är just omedvetandet som jag funderar kring. Jag undrar om de människor som har "lurat" mig har gjort det medvetet. Vissa måste ha gjort det, det har bara varit så smärtsamt uppenbart att de har spelat en roll, låtsas vara något de verkligen inte var. Men jag antar att gränsen mellan o/medvetenhet är relativt rörlig?
Alltså: på något plan kanske man inser att man inte är sig själv helt och hållet, är ni med? Man kanske känner att man är osäker, man förstår sig själv tillräckligt bra för att förstå att man är en aning tillgjord, överdriven, whatever. Men det jag uppfattar som total falskhet uppfattar den andre kanske som en lätt förvrängning av verkligheten, eller hur? Men i vissa fall har personen, vi kan kalla honom "herr genomrutten", verkligen frammanat två helt olika personligheter, utan att låta för mycket som ett psykfall. Frågan är då; inser personen, herr genomrutten, att han lurar små oskyldiga, naiva människor som mig till att tro att han är något annat än rutten? Eller tror han verkligen, på fullaste allvar, att han är god inte bara innerst inne utan också ytterst ute?
Det enda jag då kan göra är väl att utgå från migsjälv? Jag är inte genomgod, men inte heller ondskan själv. Jag har sårat människor genom åren, visst har jag det. Men har jag lyckats med att få folk att tro att jag var någon helt annan än den jag är? Jag tror inte det, ingen har någonsin sagt något liknande till mig.
Tillbaka till Herr Genomrutten; Han följer ett specifikt mönster, han reagerar som många människor har gjort tidigare när de har vetat om att de har felat. Ändå erkänner han sig inte skyldig till något. Varför? För att han är en person som lurar andra, så mycket att han lurar sigsjälv. Ha!

Nostalgi.

Jag fick plötsligt en enorm nostalgitripp till det glada 90-talet. Jag vet inte varför, men jag glorifierar verkligen allting förknippat med vissa delar av min barndom. Kanske är det bra för själen att intala sigsjälv att man kan vara lycklig, och med det menar jag inte att jag är fruktansvärt olycklig eller deprimerad nu, men dendär barnsliga lyckan är något jag har letat efter men inte hittat på ett väldigt långt tag.
Ni minns väl, lyckan över att få glass efter maten? Lyckan över att tro blint på något, tomten eller tandfén? Lyckan över att ha gjort sina föräldrar stolta?
Det känns som att det var länge sen, och det är väl också positivt. Det finns många fördelar med att ha vuxit upp tidigt. Om jag skulle genomgå en psykoanalys tvivlar jag inte på att det skulle vara något hjärnskrynklaren skulle finna någolunda fascinerande. Ja, jag har verkligen sjunkit in och gjort mig bekväm i min syskonroll, även om den är en aning diffus i verkligenheten. (Storasyster för det mesta med några inslag av lillasyster, men inte mellanbarn, makes sense?). Men jo, för att halka tillbaka till mitt ursprungliga tema; 90-talet.
Det är något med 90-talet jag saknar, förutom att vara barn. Jag saknar hur allt var så utpräglat 90-taligt! Hur ett helt årtionde kan beskrivas med ett ord. Samtidigt är det enklare för mig att sätta ettikett på något från 80-talet, men att placera saker från 90-talet kommer med en härlig eftersmak av nostalgi.

Vad är jag skyldig någon, någonsin?

Hela min "jag ska leva endast för migsjälv och göra precis vad jag vill när jag vill"-livsstil börjar falla lite i bitar. Det blir extra jobbigt när jag inser att vissa människor har förväntningar på mig, att det finns saker jag måste bita ihop och göra för någon annans skull. Frågan är vad man kommer att ha kvar om man försöker leva i en s.k. "självuppfyllande" tillvaro. Kommer man att ha vänner, kärlekar, familj att lita på?
Sen kommer då nästa fråga; Var går gränsen för vad man kan göra för andras skull, utan att alltför mycket kompromissa sin livsfilosofi? Det måste finnas saker som är alldeles för påfrestande för att man ska göra dem även om man inte känner för det just då, eller hur? Nu pratar jag främst om känslomässiga saker, som att förlåta en person man anser har gjort en väldigt fel för en större grupps lycka. Frågan är om man kan göra en sån uppoffring, om även på låtsas, utan att på samma gång känna att man har svikit sigsjälv. Vad väger egentligen tyngst, att svika någon som betyder mycket för en, eller att svika sigsjälv?

Ämnet är tungt, hjärtat är lugnt; Ironi.

Ibland är allt väldigt ironiskt på något sätt, lite som att ödet driver med en. Allt kan gå bra, och man kan förvänta sig vissa saker, sen vänds allt upp-och-ner. Det är ironiskt, hur man kan leva i en viss tillvaro ett långt tag, och sen inse att det var något annat man behövde. Det är framför allt ironiskt att se en människa på ett sätt och sen plötsligt på ett annat.
Ibland blir jag knäpp. Då gör jag konstiga saker och säger saker som jag ångrar efteråt. Men samtidigt tror jag att jag har menat alla jobbiga saker jag har sagt. Ja, vissa saker är svåra att prata om. Men jag måste erkänna att det är väldigt skönt att slippa gå omkring och ha en hemlighet, eller hålla inne med känslor osv.

Mjöd och droskor.

Mitt liv är en film. Ändå känns det som att jag har en biroll. Det kanske beror på att jag hela tiden träffar väldigt viktiga människor; sånna som är roliga, duktiga, intressanta, originella.
Det känns lite som att jag har nått ett antiklimax, och jag är bara sjutton år. Vilken långtråkig rulle det kommer bli, med tanke på att jag ska leva tills jag är 116 (källa: dödstestet på internet, allt som står på internet är sant.) och antagligen inte kommer ha blivit roligare då. Det var nog mer spännande för ett år sen, drama drama drama. Att vara ganska nöjd är inte lika dramatiskt.
Jag undrar vilken genre min film är (alternativt kommer bli). Förmodligen inte action, om jag inte flyttar ihop med Arnold S. Förhoppningsvis inte en romantisk komedi, om jag inte går med i nån slags cheerleading-förening. Men inte heller en konst-film, inte särskilt avantgardistiskt. Inte tillräckligt cynisk för en generation x, för avtrubbad för en komedi. Alldeles för skämtsam för ett drama.

Inspiration.

Kära vänner! Det är vår och vackert ute. Solen skiner, fåglarna kvittrar och jag borde vara kär och glad, men istället sysslar jag med en massa meningslösa saker. Jag antar, om jag nu ska analysera mitt beteende, att det beror på att jag de senaste åren har ägnat så mycket av min tid åt just kärlek att det blev ett stort tomrum att fylla upp när jag inte hade någon kärlek kvar. Jag har insett på senaste att jag har lite svårt för att ta itu med saker. Jag tycker om att hålla mig sysselsatt, inte tänka på det som är jobbigt. Men, som den positiva, framåtblickande (?) människa jag är har jag gjort ett tappert försök till att vara nöjd med migsjälv och det jag har runtomkring mig, det som kommer finnas kvar det vill säga. Ja, jag måste erkänna att jag är bitter ibland, men vadfan, vem är inte det? Hursomhelst, mina meningslösa sysslor;
1. Jag har börjat gå på en detox-diet, vilket går ut på att jag hoppar över att äta en massa skit och med det renar systemet, så att säga. Denna kropp är byggd av rågmjöl! (Och transfetter, skrivet längst ner på innehållsförteckningen med så litet typsnitt som möjligt, helst på gammalgrekiska eller ryska.)
2. Jag skriver saker, mest brev eller bara långa utläggningar, addresserade till folk. Som jag sen aldrig skickar. Och sparar för att läsa senare och skratta åt hur emotionell jag var "back in the days".
3. Jag kan inte sluta skriva låtar, jag producerar som aldrig förr! Men det är inte nödvändigtvis bra, för att citera Hilding: "När man skriver låtar kommer man på en riktigt bra på hundra dåliga". Tack för den (trots att det beskriver hela min låtskrivarkarriär klockrent).
4. Jag städar, hela tiden känns det som. Detta kan också härledas till det faktum att mitt rum alltid blir stökigt så fort jag har städat det. Jag ser undermedvetet min säng som en avlastningsplats, för allt från skolgrejer till den tvätt jag ska vika så fort jag får tid (läs: aldrig).
5. Den sista, mest meningslösa sysslan av dem alle; Jag sitter många långa timmar framför datorn varje dag. Det är en vana, dålig eller ej, som jag verkligen inte kan sluta med. Jag gör allt på min dumburk; skriver labrapporter, bloggar, mailar folk, chattar med vänner, you name it! Och sen undrar jag var all tid tog vägen... Help me!
Som ni kan se är jag en tämligen dum person, så hjälp mig bli lite smartare och ge mig nyttiga kommentarer på vad jag kan fylla upp min värdefulla tid med.

Om värderingar.

Kära läsare; idag kom jag att tänka på värderingar, och hur mycket ens åsikter skiljer sig från andras i ens omgivning. Jag kom att tänka på det då jag hamnade i en något hetsig diskussion, och plötsligt insåg hur mina argument avslöjar små, viktiga saker om min personlighet som annars kan vara svåra att uppfatta. Ja, det är lätt att dölja vad man tycker och tänker, tills man blir uppslukad av en känsla som t.ex. ilska. Det var nästan lite förvånande, som om jag ertappade migsjälv med att för en gångs skull vara ärlig. Och med det uttalandet menar jag förstås inte att jag ljuger hela tiden, utan att jag har en tendens till att hålla mig ifrån att prata om viktiga saker som skulle tvinga mig att berätta saker om migsjälv. Hursomhelst så hamnar jag aldrig i sådana situationer med de få personer jag anser vara mina riktiga vänner, eller med övriga bekanta heller för den delen. Det är bara vissa, slumpvist valda personer som alltså får ta del av saker jag tenderar att inte nämna, eller personer som gör mig arg. Jag önskar alltså på sätt och vis att jag fick argumentera med vissa personer, och få lite av en insikt i vilka värderingar de och jag egentligen har. Kommentera!

En annan tanke.

Vänner och andra: här kommer ännu ett spännande ämne! Hur bra känner folk mig egentligen? Om man bara tänker på hur många triviala, meningslösa saker man pratar om; vilken uppfattning kan då andra ha av en? Det finns ju så mycket som är en själv, men som man inte kan dela med sig av. Hur man känner sig, hur man reagerar på saker.. Det kan man prata om, men kan någon någonsin förstå exakt hur man menar? Det här låter tämligen deprimerande, men det är inte alls så jag menar. Det är bara intressant att själv veta hur mycket mer man är än vad folk tror, och sen inse att man tror ju detsamma om alla andra, eller hur? Så, skriv en kommentar!

Tredje gången gillt.

Kära läsare, idag kommer jag att skriva om ett något känsligt ämne för många; förhållanden. Varför har man överhuvudtaget seriösa förhållanden? Är det för att man verkligen älskar personen? Eller finns möjligheten att man tar chansen endast för att man kan? Jag tror att begreppet ensamhet har blivit alltför demoniserat i dagens samhälle. Det är nästan tabu att gå på bio eller restaurang själv. Det är tråkigt, egentligen, att ha sådana fördomar utan att ens tänka på det. Fördomar är väl aldrig särskilt roliga, förstås. Hursomhelst, idén om att en människa blir hel först när någon annan "fulländar" henne känns som en väldigt pessimistisk syn på livet. Härmed uppmanar jag alla att lära känna sig själva så bra som möjligt för att bli en lyckligare människa istället för att tro att allt ska bli bra ifall man listar ut någon annan. Skriv en kommentar!

En färsk blogg, lite som en nykläckt kyckling.

Hej, kära läsare! Här kommer ett nytt ämne för mig att skriva om; Alla hjärtans dag.
Är jag den enda som fullständigt avskyr den så kallade högtiden? Detta är dagen då alla företag blir av med de där skräpsakerna ingen annars vill köpa. Ett stort uppstoppat djur som resten av året säger "jag är en ful kopia av en sorglig zebra någonstans på ett grått zoo i västmanland" säger idag "jag är en metafor för dina tidigare, nuvarande och kommande kärlekar!". Jag överväger att starta ett företag som säljer de töntigaste högitidskort du kan tänka dig. Det bara finns inte tillräckligt många där ute. Förmodligen skulle jag bli rik på kuppen! Skriv en kommentar nu, vetja.

Ett första inlägg i livets Forum.

Hej! Här kommer jag kanske vädra mina åsikter om allt jag aldrig säger men tycker i hemlighet (intrigerna tätnar). Inget skvaller, för det mesta, och framför allt inga modetips! Om det vore upp till mig skulle alla gå omkring i pyjamas hela tiden. Och tofflor. Men nog om det, nu ska jag försöka hitta på ett lämpligt ämne för mina första ensidiga debatt (för det låter bättre än monolog);
Jag såg precis dokumentären om Fi, och jag är ganska säker på att ifall jag startade ett parti skulle det bli mycket bättre än deras. För det första skulle jag inte ha rosa ballonger. För det andra skulle jag inte låta pressen tracka mig tills jag hoppade av partiet. Och för det tredje skulle jag inte rättfärdiga att frågor med hur jag skulle lösa olika problem i samhället med svaret "på ett feministiskt sätt, allt går att lösa med feminism". Tänk om Fi hade satsat på invandrar-frågor också, då kanske expressen hade skämts då de tryckte manipulerade bilder av talarpersonerna (här är vi politiskt korrekta) med ku-klux-klan-mössor. Och på tal om expressen såg jag världens dummaste rubrik idag: "polisen misstänker - galen man smiskade 18 tonårsflickor på fest". Gud! Har de verkligen inget bättre för sig, än att skriva om polisens perversa misstankar? I och för sig, jag stannade ju och läste.. Men tillbaka till ämnet! Finns det verkligen inget viktigare att rapportera om? Och hur kom han undan med att smiska 18 stycken? Ställde de sig på rad? På vilket sätt var mannen galen då? Om flickorna lät sig bli smiskade skulle jag snarare misstänka att det var de som var galna..
Så, det var dagens diskussion, trots att jag gled ifrån ämnet en aning. Skriv en kommentar nu!