Vinterns ironi.

Det är väldigt ironiskt att veta något om sigsjälv, att veta precis hur man reagerar i vissa situationer, sen hamna i situationen i fråga, reagera precis som man visste redan från början att man skulle göra och inte kunna göra något åt det. Så, nu sitter jag här och reagerar. Jag orkar inte ta itu med saker - jag orkar inte analysera. Jag vill bara isolera mig, men jag vet att det inte hjälper. Jag vill bara bli tröstad av någon jag tycker om, men jag vet inte om det skulle göra saken värre eller inte. Jag vet inte ens om det är en sak att tala om, det kanske bara är en fas. Jag vet ingenting! Det låter förvirrande. Det är förvirrande.
Jag vill ha lov och mindre bekymmer, men med lov kommer andra, nya bekymmer. Jag har en känsla av att något jag inte vill kommer att hända. Och jag skulle ju kunna stoppa det, om jag kände för det. Samtidigt vill jag bara låta allt hända, jag vill inte stå ivägen för det som skulle kunna vara.