Ansvar?

Det är enkelt att skylla på andra, eller omständigheter, när saker går fel. Det är enkelt att peka på någon och säga "Titta, vad han får mig att göra!" - det är enkelt att inte ta ansvar. Oftast känns det som att jag nöjer mig med att bestämma vem det är som är boven i dramat, och sen slutar bry mig om vad som egentligen pågår. Det är som att lägga den feministiska kampen på hyllan för att man tycker att det är statens (eller varför inte alla mäns?) ansvar. Eller att smita undan med orden det ordnar sig. Nej, det ordnar sig inte! Någon måste göra något!
Slutsats: dethär är jag som gör något. Jag väljer aktivt att vara egoistisk och vägra göra saker jag mår dåligt av. Jag ska sluta vara för snäll och diplomatisk (dethär börjar låta som ett nyårslöfte, eller hur? Förut att mina löften alltid går ut på att spara pengar eller äta mindre - och alltid går åt helvete dagen efter ungefär.) och börja må bra. Fast jag tänker fortfarande skylla på andra. Ha!