Ge mig forum.

Jag har blivit helt beroende av forum av olika slag. Jag vet inte varför, men av någon anledning finns det inget som roar mig mer än andra människors dumhet. Kanske är det för att jag plötsligt känner mig otroligt vettig och bra, eller så är det bara roligt för att det bevisar alla mina cyniska fördomar om människor i allmänhet. Hursomhelst har jag hittat en sida där roliga, smarta, vettiga människor skriver. Främst tjejer, men det är inte därför sidan är bra. Tro det eller ej, men jag är varken en militant feminist eller manshatare.
Tillbaka till ämnet; på sidan, som jag lyckats bli medlem på efter mycket krångel och väntan, skrivs det upprörda insändare ang saker som verkligen tilltalar mig. Typ varför dumma människor tillåts existera, varför killar inte tål starka, smarta tjejer, varför man automatiskt ses som ett offer för att man är tjej, etc.
Favoritcitat: Apparently, many men regard those who have transcended the Cro-Magnon state enough to be seen in public with, and (gasp) loved and appreciated by a Heartless Bitch, as inherently ‘pussy whipped’, weak, or otherwise less of a "MAN". Men do this to themselves! They perpetuate the myth that by acting like anything other than a 50’s throwback, a man is somehow emasculated, even though the fabulous HB he is with treats him in no such manner.
Jag blev genast inspirerad till att skriva något enormt bitchigt, but oh so true. Om jag ändå kunde bli inspirerad till att plugga lite mer och gnälla lite mindre kanske alla skulle bli lite gladare, men palla. ;)

Trötthet.

Jag har verkligen ingen ork för något längre. Jag har haft total kreativitetstorka senaste månaden sådär. Vilket, som ni vet om ni känner mig, driver mig till vansinne. Så, nu har jag iallafall gjort ett, om än dåligt, försök till att skriva en ny låt. Den blev helt ok, men avsaknaden av ett riktigt band är verkligen märkbar. Allt känns sannerligen meningslöst, då man inte har något vettigt mål att se fram emot. Det gick som bäst med mitt forna band då vi övade inför musikdirekt. Tyckte jag iallafall. Målsättningar -> motivation -> resultat osv.
Nej, jag orkar inte skriva en uppsats här, men någonstans måste jag få klaga och eventuellt få utlopp för min nästan icke existerande positiva sida, om jag är på humör. Jag har en längtan efter att förändra något i min tillvaro just nu, jag vet bara inte vad. Nyligen fick jag ett ryck och klippte lugg (publiken drar efter andan). Väldigt drastiskt, jag vet. Jag orkar inte göra något vettigt. Istället söker jag ständigt efter så o-vettiga (kan man säga så?) saker som möjligt att fördriva tid med. Som att sitta vid datorn och läsa på fucking lajvforum. Nördpoäng +100. Eller prata i telefon med folk i flera timmar i sträck. Eller ge migsjälv roliga frisyrer med hjälp av kopiösa mängder hårspray (alla miljöentusiaster drar efter andan) och annat dumt.
Tillbaka till ämnet; trötthet. Jag orkar inte gå i skolan. Skolan känns som ett enormt jävla tidsdödande moment i mitt liv, en svart bläckplump i mitt livs memoarer. Jag har inte orkat ta itu med att börja spela cello igen. Då allt krånglade med gruppen jag skulle åkt på lajv med idag bara la jag ner lajvet för jag orkade inte göra något! Och justdet, kaffe hjälper inte. Blä.

Bok(b)logg.

Jag läste precis klart Linda Skugges Men mest av allt vill jag hångla med nån. Det är alltså hennes gamla dagbok från 91-93. Jag blev oerhört sugen på att börja skriva "riktig" dagbok igen. Jag har en sorts bok jag skriver i nu, förstås. Men där nämner jag varken namn, platser eller datum, så det är inte riktigt samma grej. Jag vill skriva en sommardagbok*, över hela året.
Hursomhelst, jag har fått tillbaka mitt forna läsintresse, något jag är tacksam för. Det är riktigt roligt att ha läst många verk, och att kunna diskutera dem med andra, namedroppa titlar sådär (detdär lät fruktansvärt nördigt, eller hur?). Nu måste jag bara komma på en ny period att vältra mig i, lite som en säl. För förtydligande har jag haft min klassikerperiod (1800-talet, ni vet), Gamla Ryska Gubbar-perioden, Nya Ungdomsböcker-perioden (typ.. 03-05) samt en kort SciFi-period. Kom med förslag på vad jag ska läsa nu!




*) För er stackars satar som inte vet det är Sommardagboken en idé jag och en fd vän hade, då vi skulle vara ifrån varandra mycket under sommarlovet. Vi orkade helt enkelt varken skicka vykort eller ringa långa, dyra telefonsamtal hela tiden, så vi skrev varsin detaljerad dagbok som vi också klistrade in minnesvärda papper (biljetter, broshyrer etc) och sen bytte med varandra vid sommarens slut.

Nattmara

Jag har drömt oroväckande många mardrömmar på senaste. Jag vill nästan inte gå och lägga mig för att det är för jobbigt, det jag drömmer om. Det har fått mig att fundera över vad drömmar egentligen betyder.
Jag hade en drömtydarperiod förut, då jag ägnade mycken energi åt att tolka andras drömmar, men jag aktade mig alltid för att tolka egna. Det blir nog bäst om någon annan gör det åt en, det blir lätt vinklat annars. (Sen kom jag också fram till att personen måste vara någon som känner till en del av ens innersta tankar också, eller åtminstone kan härleda mycket bra). Hursomhelst läste jag dels om vanligt symboltolkande och Freudianskt sådant. Pervers som jag är (?) tyckte jag bättre om den senare måste jag erkänna. Dock inte den sexuella biten, utan det som bottnar i barndomsupplevelser. Jag har inte haft en tragisk barndom, men jag lockas på ett underligt sätt av tanken på att man kan ha förträngt något, som sen har färgat en del av ens personlighet nu. Det känns lite som den försvunna pusselbiten. Hela pusselbiten-historian är för lång och för personlig för att skriva om på internet, men jag kan säga som så att för några år sedan tänkte jag mycket på vem jag egentligen var och vad som hade fått mig att bli så. Jag kom inte fram till något särskilt, men jag antar att jag blev lite säkrare i min person då jag åtminstone slutade grämas över obesvarade frågor.
Kortfattad drömlogg: Jag har drömt om att hela mitt hår var fullt med löss, att jag köpte en affär med stora skyltfönster och sen hade ångest för att folk kunde se in. Jag bråkade med någon som betyder mycket för mig om huruvida jag skulle sätta för något för fönstrena (personen ville använda lokalen till att sälja kakor ur, jag ville bo där). Min mor gick bakom min rygg och inredde stället som hon ville och jag skällde ut henne tills dess att hon började gråta. Tolka, någon?

Vad väntar jag på?

Jag har hamnat i en knepig situation. Jag är i en tillvaro likt föregående år, fast i en härva av löften och förväntningar och krångel (även känt som "förhållande" för er dödliga) som kräver energi och tid och engagemang. Jag insåg precis i detta ögonblick att jag faktiskt är fast, igen. Det är lite tragiskt. Varje gång ett av mina förhållanden (även om jag vill intala mig själv att jag gör någon som helst framgång i hur jag hanterar saker, i min förståelse för den andra parten osv) går åt helvete, vilket de alltid gör - och det säger jag inte bara för att verka cynisk och bitter- förr eller senare, lovar jag migsjälv att ta det lugnt och ge migsjälv tid till att vara jag och inte stressa in i något nytt och inte lova någon något innan jag vet exakt var jag vill.
Sen står jag alltid där, kär och miserabel, och undrar vadfan jag gjorde för att misslyckas med precis allt jag verkligen försökte åstadkomma. Så, frågan är nu hur jag hanterar ovan nämna - om inte kris - situation. Eller det finns väl inte så mycket att hantera utan snarare att acceptera. Poängen är iallafall att jag inte vill att dethär ska gå åt samma håll som tidigare fall. Det känns som att jag för en gångs skull har satsat för mycket för att kunna ta saker för givet, vilket är bra. Men jag är också rädd. Jag tycker inte om att vara rädd. Gör någon det?
Jag antar att det inte finns något vinnande koncept (kommunikation 101, eller vad?) men om det gör det skulle jag verkligen vilja köpa en how-to-bok på området. Inget hjärnskrynklande alltså, bara svart på vitt och fakta och såhär gör du för att lyckas, nu. Ja, så orolig är jag. Det hjälper inte precis att mina vänner konstant påpekar vilket perfekt par vi är och hur bra vi passar ihop och hur lyckligt lottade vi är som har hittat varandra. Jag skulle vara ännu lyckligare om jag hade nåt slags schema att följa.
"10.15: Hålla hand. 10.30: Kyssa lätt på kind. 10.35: Lyssna noggrannt på utläggning om ett ämne som är viktigt för din partner. 11.30: Äta lunch med förälder till partner, vara artig och uttrycka din aldrig slocknande kärleksglöd för din partner mellan varje rätt. 13.00: Hoppa från en bro för att du har för många krav på dig, precis har blivit värvat till din partners familjs onda familjeföretag som specialiserar sig på barnarbete, och kvävs av din partner som vill att du ska vara perfekt OCH kunna läsa dennes tankar."

En andra, tredje, fjärde chans?

Plötsligt insåg jag att det inte är långt kvar tills skolan börjar igen. Ångesten kom över mig en sekund, sen fylldes jag av förväntan, kanske man skulle kunna säga. Men jag önskar att jag fick börja om på nytt faktiskt. Inte så mycket för att jag ångrar saker jag har gjort, utan snarare att jag är så trött på allt. Min bror och jag pratade om det för några veckor sen tror jag att det var;
Att få börja om helt och hållet, inte bara byta skola, utan fly landet i princip.
Återigen, en undantryckt barndomsdröm, avfärdad med en ryckning på axlarna. Hej och hå, nu blev jag nostalgisk igen. Hursomhelst, att göra verklighet i sådana funderingar är inte enkelt. Dels behöver man pengar, vilket jag inte har. Dels behöver man mod, tillåtelse, övertygelse och framför allt inget som håller en tillbaka. Jag fortsätter nog att grubbla.

Festival.

Nu är min första "riktiga" festival avklarad. Av någon anledning räknades aldrig Urkult, det var för lugnt och för litet och för flummigt bara. Fast härligt. :)
Men jo, festival. På festival händer många konstiga saker, saker jag har tänkt en hel del på. Nu ska jag inte vara alltför personlig och utelämnande här, dock. En sak som hände är att jag omvärderade en persons roll i mitt liv. Det är en människa som jag inte riktigt har ett definierat förhållande på någon nivå med men som ändå betyder något för mig. Jag kom fram till att personen har en väldigt skev bild på vänskap och inte respekterar andra. Konstigt.
En annan sak jag reagerade på är hur mycket det går att anstränga och tänja på en vänskap under bittra förhållanden. För varje tält-session känner jag hur samma bråk upprepas, men jag blir också mer tolerant och förhoppningsvis mer sympatiskt. Jag vet verkligen inte, men det är bra att prata om (alt. skrika om) saken. Faktiskt.
Slutligen svämmade mina känslor över för den tredje saken som hände, genom allt drygt och jobbigt fick jag perspektiv på vad jag egentligen vill och behöver, och en viss någon (vi kan kalla honom Herr Övertag) stod troget vid min sida, lockade fram det bästa ur mig och gjorde mig fruktansvärt, tokigt kär. Shit, vilken festival.

Att bli lurad.

Att jobba på rutin med samma sak i flera timmar utan att behöva lägga ner alltförmycket hjärnverksamhet på vad man egentligen sysslar med genererar mången konstig tanke.
Jag kom att tänka på hur lurad jag känner mig. Jag känner mig lurad av att ha trott något om en person som sen har visat sig vara helt fel. Jag undrar ifall jag har framkallat den känslan hos någon annan någon gång, dock omedvetet...? Det är just omedvetandet som jag funderar kring. Jag undrar om de människor som har "lurat" mig har gjort det medvetet. Vissa måste ha gjort det, det har bara varit så smärtsamt uppenbart att de har spelat en roll, låtsas vara något de verkligen inte var. Men jag antar att gränsen mellan o/medvetenhet är relativt rörlig?
Alltså: på något plan kanske man inser att man inte är sig själv helt och hållet, är ni med? Man kanske känner att man är osäker, man förstår sig själv tillräckligt bra för att förstå att man är en aning tillgjord, överdriven, whatever. Men det jag uppfattar som total falskhet uppfattar den andre kanske som en lätt förvrängning av verkligheten, eller hur? Men i vissa fall har personen, vi kan kalla honom "herr genomrutten", verkligen frammanat två helt olika personligheter, utan att låta för mycket som ett psykfall. Frågan är då; inser personen, herr genomrutten, att han lurar små oskyldiga, naiva människor som mig till att tro att han är något annat än rutten? Eller tror han verkligen, på fullaste allvar, att han är god inte bara innerst inne utan också ytterst ute?
Det enda jag då kan göra är väl att utgå från migsjälv? Jag är inte genomgod, men inte heller ondskan själv. Jag har sårat människor genom åren, visst har jag det. Men har jag lyckats med att få folk att tro att jag var någon helt annan än den jag är? Jag tror inte det, ingen har någonsin sagt något liknande till mig.
Tillbaka till Herr Genomrutten; Han följer ett specifikt mönster, han reagerar som många människor har gjort tidigare när de har vetat om att de har felat. Ändå erkänner han sig inte skyldig till något. Varför? För att han är en person som lurar andra, så mycket att han lurar sigsjälv. Ha!

Nostalgi.

Jag fick plötsligt en enorm nostalgitripp till det glada 90-talet. Jag vet inte varför, men jag glorifierar verkligen allting förknippat med vissa delar av min barndom. Kanske är det bra för själen att intala sigsjälv att man kan vara lycklig, och med det menar jag inte att jag är fruktansvärt olycklig eller deprimerad nu, men dendär barnsliga lyckan är något jag har letat efter men inte hittat på ett väldigt långt tag.
Ni minns väl, lyckan över att få glass efter maten? Lyckan över att tro blint på något, tomten eller tandfén? Lyckan över att ha gjort sina föräldrar stolta?
Det känns som att det var länge sen, och det är väl också positivt. Det finns många fördelar med att ha vuxit upp tidigt. Om jag skulle genomgå en psykoanalys tvivlar jag inte på att det skulle vara något hjärnskrynklaren skulle finna någolunda fascinerande. Ja, jag har verkligen sjunkit in och gjort mig bekväm i min syskonroll, även om den är en aning diffus i verkligenheten. (Storasyster för det mesta med några inslag av lillasyster, men inte mellanbarn, makes sense?). Men jo, för att halka tillbaka till mitt ursprungliga tema; 90-talet.
Det är något med 90-talet jag saknar, förutom att vara barn. Jag saknar hur allt var så utpräglat 90-taligt! Hur ett helt årtionde kan beskrivas med ett ord. Samtidigt är det enklare för mig att sätta ettikett på något från 80-talet, men att placera saker från 90-talet kommer med en härlig eftersmak av nostalgi.