Ich bin pretto unt du bist eine hipster, ja?

Tänkte återvända till allas vår M Lowdén; läser precis en litteraturanalys av Gösta Berlings saga av Levertin (THE litteraturanalytiker of all time i Sverige), och plötsligt fick jag en "åh, hon är så pretto"-flashback från när jag läste Allt. M namedroppar nämnligen Levertin, like, a lot. Då himlade jag med ögonen. Nu sitter jag och läser snubben. Jag är officiellt ett pretto på alla möjliga sätt. Kände lite samma sak när jag spanade in E och Os bokhylla senast jag var där och utbrast "Men var är alla nobelpristagare, det är ju bara skabb-fantasy här!", gissa vem som fick en fet prettostämpel av dem för all evighet amen? Samma sak när jag pratade med Egget om film och nästan blev förbannad när han sa att han inte har sett alla Kubricks verk. Vilket jag har. Flera gånger. Det är lite samma grej som när någon inte har sett Pulp Fiction. Det är helt enkelt inte okej. Nu när alla hatar mig lite lagom mycket tänker jag skriva om en livsform som står ännu lägre i näringskedjan än Pretton; Hipsters. Efter att ha bott ett tag i den stora, överväldigande metropol som vi alla så kärleksfullt kallar Göteborg har jag insett hur vanliga de egentligen än. Vi har inte hipsters på samma sätt i Uppsala, där är man antingen alternativ eller normal. That's about it. Här kryllar det av undersizade människor i oversizade koftor, wayfarers, en liten läderväska på ena axeln, en cigarett i ena handen, ironiskt färgglada strumpbyxor samt föraktfull blick för allt och alla. De frodas kring dyra second hand-ställen där allt är vintage och av någon anledning min jävla kurs. Men de är liksom där på ett ironiskt sätt. Jag gör mitt bästa för att inte bli en av dem genom att anamma min inre 30-talsjudinna. F vet vad jag jiddrar om. Jag kanske bestämmer mig för att gå tillbaka till mina rötter. Dvs. 90-talet. Wish me luck, bitches.