Blåställshak och trängsel.

Nu bor jag officiellt inte ensam i en fet lägenhet längre, nu har en inneboende flyttat in med väldigt mycket saker. Dag 1 och jag har flytt till ett internetcafé för att jag vet inte vad, inte vara i vägen? Nej, jag menar inte så, jag bara känner mig tvungen att prata och umgås (åh, vilket ord!) när jag är på samma ställe som någon annan som jag inte känner så bra. Jag vet ju inte om människan tar illa upp om jag bara gömmer mig på mitt rum liksom. Jag menar förstås inte att gömma mig, jag vill bara plugga och kolla på TV-serier. Ett tag iallafall. Hursomhelst sitter jag på internetcafé v 2.0, även känt som Blue Mountain Café. Billigare och skönare än Java, fast långt åt helvete (om man heter Erika och hoppar av spårvagnen på Valand bara för att irra runt i Den Stora Staden i typ en timme med en tung väska innan man hittar rätt). Eniros kartor kan vara väldigt missvisande om man råkar ha ett värdelöst lokalsinne. Tillslut lyckades jag trots allt både hitta och få i mig lite frukost. Och nu sitter jag i ett rum fullt med studenter som snackar skit (jag kan verkligen inte låta bli att tjyvlyssna, eller bara lyssna kanske för jag försöker inte direkt dölja det) och försöker fundera ut vad jag vill göra med mitt liv. Igår, efter en kväll på Gyllene Prag (tjeckisk öl, långbord och Knödel) försökte jag diskutera min framtid med Fadern (tm). Jag nämnde datalingvistik som ett alternativ, medan jag kände hur mina psykologambitioner rullade ihop sig i fosterställning i ett mörkt hörn och grät en skvätt. Vad vill jag göra? En så enkel fråga, men jag har verkligen ingen aning. Jag känner mig en aning äcklad av tanken på att utbilda mig till civilingenjör. Det är väldigt långt från min glorifierade framtidsbild, som självklart är väldigt luddig. Men jag tänker fan inte plugga i fem år på Chalmers.