Sakta vi gå genom stan.

Igår kväll hade jag första filosofiföreläsningen. Scenario:
Jag, en handfull folk i min ålder +5 kanske, och ca 35 40plusare. Verkar vara en kvällskurs för folk som har tråkigt på jobbigt. För övrigt var det inte en introduktion till praktiskt filosofi, utan en introduktion till argumentationsanalysens grunder. Läraren verkar rolig, men kör också ganska mycket på den stilen, dvs. han är oseriös.
Äsch, det blir säkert helt okej. Om inget annat har jag iaf 7,5 lätta hp. Inte hipsterpoäng, alltså. Nytt ämne. Sen jag senast skrev har jag hunnit med tre olika former av festande. i) Kelly's i torsdags kväll. Billig veganpizza, knökat med 17-åriga hipsterkids, billig öl och äldre män som stötte på mig och försökte köpa min glasögon (?). Jag borde ha sagt ja, han bjöd ju ändå 5k, liksom. Men iallafall, ljudvolymen var lite för hög för att kunna prata och lite för låg för att dansa = fail. Vi drog vidare mot Järntorget, men mötte grannarna (de som bor precis mittemot) på vägen. Har ingen aning om hur Inneboendet kände igen henne, jag var full som ett halvt ägg. Mer öl och skitsnack med dem, sen hem med sista bussen. ii) Dagen efter var det tänkt att jag skulle ätit middag hos E och O, men E tyckte att eftertentasupande var mer skoj och drog med mig först till skabbig pizzeria, sen skabbigt Chalmers och skabbig, skabbig öl. Det bler roligare ju mer full jag blev (nähä??) men människorna var fortfarande totally megaskabb, så det slutade med pizza, skitsnack och regroupande hos E och O med that 70's show och vegankaka. Moumsich. iii) Dagen efter det: Inneboendets inflyttningsfest, typ en månad sent, men ändå. Typ 20 pers i vår tråååånga lägenhet med mycket öl, töntiga dricklekar, maxad volym på min spellista och chips överallt. Slutligen gick de ut till Stars and Bars medan vi stannade inne. Over and out.

Dagens musik:
India Arie - Video
Squarepusher - Aqueduct
the Bird and the Bee - Again & Again

Ich bin pretto unt du bist eine hipster, ja?

Tänkte återvända till allas vår M Lowdén; läser precis en litteraturanalys av Gösta Berlings saga av Levertin (THE litteraturanalytiker of all time i Sverige), och plötsligt fick jag en "åh, hon är så pretto"-flashback från när jag läste Allt. M namedroppar nämnligen Levertin, like, a lot. Då himlade jag med ögonen. Nu sitter jag och läser snubben. Jag är officiellt ett pretto på alla möjliga sätt. Kände lite samma sak när jag spanade in E och Os bokhylla senast jag var där och utbrast "Men var är alla nobelpristagare, det är ju bara skabb-fantasy här!", gissa vem som fick en fet prettostämpel av dem för all evighet amen? Samma sak när jag pratade med Egget om film och nästan blev förbannad när han sa att han inte har sett alla Kubricks verk. Vilket jag har. Flera gånger. Det är lite samma grej som när någon inte har sett Pulp Fiction. Det är helt enkelt inte okej. Nu när alla hatar mig lite lagom mycket tänker jag skriva om en livsform som står ännu lägre i näringskedjan än Pretton; Hipsters. Efter att ha bott ett tag i den stora, överväldigande metropol som vi alla så kärleksfullt kallar Göteborg har jag insett hur vanliga de egentligen än. Vi har inte hipsters på samma sätt i Uppsala, där är man antingen alternativ eller normal. That's about it. Här kryllar det av undersizade människor i oversizade koftor, wayfarers, en liten läderväska på ena axeln, en cigarett i ena handen, ironiskt färgglada strumpbyxor samt föraktfull blick för allt och alla. De frodas kring dyra second hand-ställen där allt är vintage och av någon anledning min jävla kurs. Men de är liksom där på ett ironiskt sätt. Jag gör mitt bästa för att inte bli en av dem genom att anamma min inre 30-talsjudinna. F vet vad jag jiddrar om. Jag kanske bestämmer mig för att gå tillbaka till mina rötter. Dvs. 90-talet. Wish me luck, bitches.

Cyberrymden och jag.

Internet är farligt. Internet förvandlar oskyldiga människor som jag till läskiga stalkers. Jag borde väl kanske inte erkänna alltför mycket här, men det är lite som jag sa till Erika förut; det är läskigt att folk lägger upp foton på sig själv, sina vänner, deras vänner, saker de har gjort och sett. Och det är ännu läskigare hur enkelt det är för mig att kolla på det. Jag menar inte att bete mig som snubben med krok istället för hand som står och skrapar på ditt fönster sent på natten, men det blir lite så när folk lägger upp privata jävla saker, tillgängligt för mig, överallt på internet. Det världsomspännande nätet är en godisbutik där allt är fucking gratis och jag är en tioårig skitunge med godisförbud och föräldrar som är frånvarande. Erika svarade att det väl är lika illa att jag har en blogg, och plötsligt insåg jag att folk säkert vet precis lika mycket om mig som jag vet om dem vid det här laget (förutsatt att de faktiskt bryr sig tillräckligt för att lägga ner energi på att kolla igenom mina foton eller läsa min historik på facebook). Men jag skriver mest en blogg för att lacka, jag nämner inte namn på de jag lackar på och ingen annan än mina närmsta skulle fatta vilka jag snackar om. Kanske inte ens de heller alltid. Poängen är iallafall att jag nu vet överdrivet mycket om någon jag verkligen inte vill veta saker om. Så på min önskelista till julen står nu Sessioner med drömdoktor à la ESoaSM. Det borde finnas varningstexter på sånna sidor; "varning, kan innehålla intressanta fakta om människor du inte borde tycka är intressanta". Internet borde känna mig tillräckligt bra vid det här laget. Jävla internet.

... och sen gå hem och lägga sig...

... även känt som Rapport från Göteborgs uteliv, version 2.
Navid på Sticky Fingers var fan inte illa, men min plånbok grät och skrek efter att jag, i ett otroligt snällt ögonblick, betalade drickor till både mig och fröken E. Det plus ett inträde på 130 kanske gör att jag inte glömmer spelningen i första tagen. Men, för att inte låta så bitter: Navid och hans gudar röjde fett! Ett härligt trångt dansgolv, med reggaegung och softa göteborgare som alla kunde texter och namnen på alla i bandet. Visst, en del tokiga fans fanns det, som trampades på tår och armbågade sig fram, men lite ska man väl stå ut med på en spelning? Många bra låtar bidde det också, och bandet lät sig ropas in för ytterligare två. Sen delades det ut ap-masker till hela publiken, och röjet fortsatte. En religiös upplevelse och en lyckad utgång, helt enkelt. Våra tidigare planer på att dra vidare till en billig-öl-och-indiemusik-klubb vid namn "E du go eller?" sprack, men det var nog lika bra, så har jag något mer att recensera någon annan gång (fast om jag skulle gå till en äkta göteborgarklubb och bete mig som en äkta göteborgare någon kväll skulle det ha varit denna, då göteborgsgunget börjar infinna sig och ruset efter Navid fortfarande sitter i). I "Rapport från Göteborgs uteliv, version 3" borde jag väl släpa mig till det omtalade Kellys vid Järntorget. Kanske att jag drar med mig en äkta Stockholmare dit också, så jag kommer tillbaka till mitt tidigare hånfulla state of mind. Peace!

Man ska börja tidigt.

Vaknade av att någon ringde på dörren, agressivt (intalar jag mig själv såhär i efterhand), och antog att det var inneboende som glömt nycklar eller nåt. Jag rusade upp, i linne och trosor, och öppnade dörren. Möttes av två Jehovas vittnen.

De: Oj, vi väckte dig!
Jag: Ni väckte mig... Var det något viktigt?
De: Ja, men det tar inte så lång tid.
Jag: Hm...
De: Vi är från Jehovas vittnen! (stora leenden)
Jag: Jaha, då får ni nog komma tillbaka nån annan gång (muttrar)
De: Du kan fortfarande bli frälst!
Jag: ... (börjar stänga dörren)
De: Ta en broshyr iallafall!
Jag: ... (stänger dörren)

Jag vet fortfarande inte vad fan Jehovas vittnen står för, har för mig att det har något att göra med undergången och tecken i bibeln och apokalyps men vem vet. Jag tog en broshyr, så jag kanske borde läsa den för att undvika eternal damnation and all that jazz. Nästa gång ska jag bjuda in dem på kaffe och skrämmas. Iallafall, ska strax iväg på pizza med vattenpipa eller tvärt om chez Erika, för att sen eventuellt komma in på Navid Modiri som spelar på Sticky Fingers. Bara jag inte hamnar på Gretas igen är jag nöjd. Låt gudarna skänka mig ett riktigt gayställe ikväll! Återkommer med rapport från Göteborgs uteliv version 2.

Meningen med livet.

Igår var jag hemma hos min farmor i Danderyd. Som vanligt när man är hos henne pratade hon mycket om döden - inte så ingående, bara i förbifarten (ingen droppar tunga ämnen i förbifarten som hon, det är en konst jag verkligen borde lära mig bemästra) - och som vanligt blev jag en aning deprimerad av tanken på att den enda släkting jag verkligen tycker om (utan att låta elak, förstås) både vill och tänker trilla av pinn inom ett år. När man pratar om döden med gamla människor infinner sig ibland en väldigt speciell känsla; en blandning av en ödesdiger hjälplöshet, sorg, och samtidigt en vetskap om att allt är som det ska vara - att livets cirkel är sluten och bla-di-bla. Ungefär. Det enda som fick mig att inte bli helt tokig när gamlingarna började dö av på äldreboendet jag jobbade på ett tag i somras (det hade faktiskt inget att göra med mig, de var bara gamla...) var tanken på att det hela tiden föds nya barn, nya liv börjar och de nya liven ska vara i många, många år innan de avslutas. Det är annorlunda med min farmor. Jag vet inte om jag kan unna henne att få gå vidare till den slutgiltiga destinationen. Det låter rart, men det är egentligen rent egoistiskt - jag vet inte hur mitt liv kommer att se ut när hon inte finns kvar här. Iallafall, det jag ville skriva om egentligen var tanken jag fick direkt när jag hade åkt från henne och min lilla hjärna började bearbeta faktumet att alla dör, förr eller senare. Vad gör man med en sån tanke? Jo, man spinner vidare till att tänka på hur kort man då ändå lever. Så kort i jämförelse med all tid som har varit och all tid som kommer att vara. Har man tur minns folk en några generationer efter ens död. Sen dör också minnet av det man åstadkom under sin livstid, och tiden fortsätter och folk föds och folk dör. Sluta inte läsa här, det blir mindre deprimerande, jag lovar. Så, vad är då meningen med någonting, meningen med att gå i skola, skaffa jobb, skaffa familj, leva, dö? Jag svarar med en motfråga: vad är meningen med att leva ett mediokert liv, att bara nöja sig med lagom lycklig, lagom allt, när man kan göra så mycket med sitt liv? Man kan se världen, man kan lära känna människor, man kan vara kär, man kan lära sig saker, man kan spela musik, göra konst, göra precis vad man vill. Man kan till och med lacka, om man blir lyckligare av det. Man måste bara inse hur bräckligt livet är, komma över alla sociala spärrar, glömma allt man trott man vetat och göra precis vad man vill. Det finns inga lagar, inga regler, ingen dåtid, bara liv. Over and out.

Each coming night?

Mitt i natten; sitter och ritar, sjunger, spelar gitarr, skriver, funderar, chattar med folk, planerar, komposerar. Inspiration! Jag visste väl att den skulle ta fart när jag slutade vara så stressad och allmänt missnöjd med tillvaron. Dessutom är jag ensam i lägenheten för tillfället, så jag kan göra dumma saker som att låta efter 22.00.
Jag har bestämt mig för att göra en upp-pimpad version av den ack så vanliga Drömboken (ni vet, boken man skriver ner sina drömmar direkt när man vaknar och fortfarande minns dem) - en samling noveller där varje novell är en dröm jag faktiskt har haft. Jag imponerar ofta på folk med att minnas minna drömmar väldigt detaljrikt och framför allt vilka känslor jag hade, vilket perspektiv jag såg det ur, vilken roll/roller jag hade etc. Varför inte skriva ner allt och göra det mer läsvänligt? När man berättar om drömmar blir det ju oftast en översikt av mainstoryn och vilka andra som ingick. Jag minns alltid så mycket mer. Och för det mesta är det väldigt sammanhängande. Frågan är om någon är intresserad av att läsa någon annans drömmar? Det är en spännande idé iallafall, återkommer om det när jag kommit någon vart på projektet. Nej, nu är det dags att sova, ska upp imorgon och tvinga Erika att äta vegankaka. Och kanske, om jag orkar, läsa lite. Mitt liv är härligt.

Rapport från Göteborgs uteliv, version 1

Det regnade, för det regnar alltid i Göteborg. Överallt kunde man se unga Göteborgare komma springandes mellan tak och busskur, busskur och paraply. Ett och annat "Gött" ljudandes genom regnet. Nu när ni kan leva er in i stämningen;
Var på förfest med dryckeslekar, firande av födelsedagsbarn (-vuxen borde man väl säga), diskussioner om bajs (fråga inte varför), fylleminnen och interna skämt från sällskapets gymnasietid (eftersom typ 8 av dem kommer från samma lilla stad). Efter några timmar i lägenheten, som för övrigt låg precis vid Chalmers campus men innehavs av en tjej som två dagar i veckan pendlar till Lysekil för att gå på komvux där, sprang hälften av oss genom regnet - iförda högklackat - till bussen, medan andra hälften haffade en taxi. Efter ett tags irrande vid kungsgatan/drottninggatan/domkyrkan/valand hittade vi Gretas och resten av sällskapet. Gretas ska föreställa ett gayhak men är egentligen en fälla dit unga tjejer går i hopp om att få dansa med snygga killar som inte raggar men istället blir raggade på av Latinoslisk 35+ som, bara för att förtydliga min besvikelse, inte är särskilt sexiga. Det var lite som att latinosliskföreningen i Göteborg hade sammanträde då någon plötsligt berättade för alla sliskkillar om fenomenet gayklubbar dit snygga tjejer går och inga andra straighta killar finns och ett sorl gick genom styrelsens medlemmar. "Ingen konkurrens..!" måste någon ha utbristit, varpå ett schema genast ritades upp över hur slisken skulle sprida ut sig över alla Göteborgs klubbar, och en gameplan över hur raggandet på dessa tjejer kunde bli så effektivt som möjligt. Och genast sattes planen i verket! Förvisso, det fanns en del, relativt aggressiva flator (som även de blev antastade av latinoslisken) och gaykillar fanns det ett överflöd av. Tyvärr dansade de bara med andra gaykillar. Don't blame them, really. Ett och annat 50+par stod och grovhånglade i hörnen av dansgolven, men det var about as kinky as it would get. Kvällens highlights:
Jag blir brutalt nerdansad av helt okej lesbisk tjej, men intensivt juckande på dansgolv kan bli lite mycket, till och med för mig. Speciellt när tjejen tar på mig samtidigt. Jag klarar mig, tack. Inneboende blir sliskad på av kort och ful sliskman. Han smög liksom upp på henne bakifrån, tog tag i hennes höfter och började kyssa henne på nacken och ryggen. Wtf, liksom? 90-talsmusikrevival och jag är lycklig! När de började loopa schlagerhits från nyligen började trashkänslan dock att infinna sig och folk blev sugna på mosburger ist. Slutsats: Inte riktigt värt 90 spänn inträde, va? Lite mer folk i vår ålder och gay/queer/whatever så hade jag varit såld. Trots att jag var dyngsur och hade skitont i fötterna när jag kom hem var den en rolig kväll. Kanske att man väljer ett fräschare ställe nästa gång, bara...

Soundtrack:
patriarch on a vespa - Metric
Prescilla - Bat for Lashes

Post Scriptum

Efter en smula moraliskt stöd över telefon har jag beslutat mig för att hoppa av (så fult det låter) programmeringen och kanske kanske kanske överleva höstterminen. Herregud, jag är ju bara mänsklig. Och jag skulle ju bara ta det lugnt det här läsåret och bara plugga roliga saker som inte är alltför mycket jobb utan snarare plocka på sig poäng för saker man ändå hade tänkt göra (som att läsa en roman i veckan och sen diskutera den på föreläsningen == joy), inte plugga lika intensivt och kanske lite mer poäng än en chalmerist med civing-ambitioner. Jag har lärt mig en del men jag vet ju att jag inte kommer klara tentan om två jävla veckor. No fucking way. Och sen då, omtenta direkt efter jul? Skulle jag hinna plugga hela jullovet med bortresarplaner och hårt nyårsfestande och allt? Kanske, om jag ändå orkade leva, andas, vara programmering. Eller så gör jag saker jag faktiskt vill göra med min tid istället för att gråta bittra tårar varje gång winHugs får min dator att hänga sig och mitt inte sparade dokument att försvinna. För att citera Strindberg:

Nu vill jag blott tillägga att jag ämnar bli litteratör!

Optimerad Strindberg

Varje dag nuförtiden går åt till ångest och mer ångest om vad jag ska göra med mitt liv. Och jag är jävligt trött på det. Så nu har jag bestämt mig för att höstterminen -09 hoppa på Språkteknologiprogrammet (förutsatt att det inte är inställt som det verkade vara -08) och testa om det är något för mig. Jag kommer inte komma närmare ett beslut genom att inte plugga ett år. Nej, jag måste bli en fullfjädrad student och jag måste gå in för det helhjärtat. Jag har ingen aning om jag kommer trivas eller inte, men det låter ganska häftigt och jag kombinerar redan datavetenskap och humaniora, så varför inte göra det i ett riktigt program och sen bli något på det?
För att citera August (vars RR vi ska läsa och välja en mening vi tyckte var "bra" ur tills på torsdag, plus motivera vad vi tyckte var "bra" med den (är det bara jag som tycker att ordet "bra" är lite väl dagisnivå för Universitetet (tm)?)):

Det är synd om människorna!

vilket har absolut ingenting att göra med allt jag precis skrev, men är det inte charmigt att slänga in Strindbergcitat lite här och var?

Bortretuscherad som från ett stalinistiskt fotografi.

Min nya idol, Maja Lundgren, skriver:

Man tar sig runt på bidrag och extraknäck, ur hand i mun. Tidskriftsstödet kan när som helst dras in. Författarstipendiet sina och aldrig förnyas, man kan hamna i onåd hos en uppdragsgivare och vips ut i kylan: allt hänger på att man håller sig väl med rätt personer och undviker att trampa på minor. Kulturen är en bransch med lite pengar men mycket prestige.
Rädsla, inställsamhet och arrogans om vartannat. Dold avund, illa dold avund och smicker.
Balzacs Förlorade illusioner i nutid.

Maja Lundgren skriver också:

Sedan såg han ut som om han fick lock för öronen (en stelt glasartad blick, ungefär som om han höll på att smygrunka ihjäl sig), avbröt konversationen och gick och sällade sig till ett annat sällskap.
Är jag så fruktad? Jamen frukta, då.
För avantgardistisk för avantgardet.

Ibland önskar jag att jag hade tålamod och bara allmänt mod för att bli författare. En elak författare, dessutom. Men man behöver något att falla tillbaka på. Och är det inte tragiskt, eller iallafall svårt att plugga i fem år, tio år, till något man kanske tycker om men inte riktigt brinner för, inte lika mycket som sin riktiga dröm? Ja, jag önskar att jag fick göra precis det jag ville, jag önskar att jag hade tid till att skriva en riktigt häftig roman och råd att publicera den (jag hittade ett gulligt förlag som hette något i stil med blackfish publishing på bokmässan som trycker det mesta, bara man kan bidra med ett startkapital). Med lite tur har jag pengar jag kan komma åt och som finns kvar när jag är 25. Först då kan jag kanske ge ut en bok. Om jag inte skriver något och skickar runt till andra förlag innan. Jag vet, man måste kämpa, kämpa om man ska komma någonstans, inte minst som författare. Jag vet inte om jag är tillräckligt bra. Jag har inte ens en vettig idé på vad jag vill skriva. Det skulle vara något nyskapande. Något om klassskillnader eller diskriminering men det är så slutskrivet, visst är det? Jag kanske kan börja med att försöka få en artikel eller bara insändare tryckt någonstans. Mitt ord på en tidning andra kommer att läsa. Hjälp, det känns bra.

Blåställshak och trängsel.

Nu bor jag officiellt inte ensam i en fet lägenhet längre, nu har en inneboende flyttat in med väldigt mycket saker. Dag 1 och jag har flytt till ett internetcafé för att jag vet inte vad, inte vara i vägen? Nej, jag menar inte så, jag bara känner mig tvungen att prata och umgås (åh, vilket ord!) när jag är på samma ställe som någon annan som jag inte känner så bra. Jag vet ju inte om människan tar illa upp om jag bara gömmer mig på mitt rum liksom. Jag menar förstås inte att gömma mig, jag vill bara plugga och kolla på TV-serier. Ett tag iallafall. Hursomhelst sitter jag på internetcafé v 2.0, även känt som Blue Mountain Café. Billigare och skönare än Java, fast långt åt helvete (om man heter Erika och hoppar av spårvagnen på Valand bara för att irra runt i Den Stora Staden i typ en timme med en tung väska innan man hittar rätt). Eniros kartor kan vara väldigt missvisande om man råkar ha ett värdelöst lokalsinne. Tillslut lyckades jag trots allt både hitta och få i mig lite frukost. Och nu sitter jag i ett rum fullt med studenter som snackar skit (jag kan verkligen inte låta bli att tjyvlyssna, eller bara lyssna kanske för jag försöker inte direkt dölja det) och försöker fundera ut vad jag vill göra med mitt liv. Igår, efter en kväll på Gyllene Prag (tjeckisk öl, långbord och Knödel) försökte jag diskutera min framtid med Fadern (tm). Jag nämnde datalingvistik som ett alternativ, medan jag kände hur mina psykologambitioner rullade ihop sig i fosterställning i ett mörkt hörn och grät en skvätt. Vad vill jag göra? En så enkel fråga, men jag har verkligen ingen aning. Jag känner mig en aning äcklad av tanken på att utbilda mig till civilingenjör. Det är väldigt långt från min glorifierade framtidsbild, som självklart är väldigt luddig. Men jag tänker fan inte plugga i fem år på Chalmers.