Jag är för ung.

Jag är för ung för allt. Ålder är bara en siffra på papper, men jag är och förblir för ung för allt i andras ögon. Jag är för ung för att tas seriöst. Men jag är trött på att vara i denhär mellanåldern. Jag har fått det yttersta beviset; en främling (?) skrev till mig, anonymt, på en sida att jag är för ung. FÖR UNG. Jag är för ung för livet helt enkelt. Jag får gå i ide i tio år, sen återuppstå och erövra världen med min åldrade, gamla kropp. Och då är jag ändå bara 28!

Vinterns ironi.

Det är väldigt ironiskt att veta något om sigsjälv, att veta precis hur man reagerar i vissa situationer, sen hamna i situationen i fråga, reagera precis som man visste redan från början att man skulle göra och inte kunna göra något åt det. Så, nu sitter jag här och reagerar. Jag orkar inte ta itu med saker - jag orkar inte analysera. Jag vill bara isolera mig, men jag vet att det inte hjälper. Jag vill bara bli tröstad av någon jag tycker om, men jag vet inte om det skulle göra saken värre eller inte. Jag vet inte ens om det är en sak att tala om, det kanske bara är en fas. Jag vet ingenting! Det låter förvirrande. Det är förvirrande.
Jag vill ha lov och mindre bekymmer, men med lov kommer andra, nya bekymmer. Jag har en känsla av att något jag inte vill kommer att hända. Och jag skulle ju kunna stoppa det, om jag kände för det. Samtidigt vill jag bara låta allt hända, jag vill inte stå ivägen för det som skulle kunna vara.

Hatar du mig?

Debattartikel?

Människa som skrev dethär, varför hatar du andra människor? Hatar du mig för att jag har polskt påbrå? Tror du att jag skulle råna en bank eller våldta någon om jag var 'mer utländsk'? Härstammar inte "De etniska Svenskarna" från ett mer barbariskt och våldsbenäget folkslag än "De som förstör Sverige" eller hur du nu uttryckte dig?
Jag hoppas att du inser att du inte har några som helst belägg för dina påståenden; att våldtäkter och brott förekommer av "etniska svenskar" också? Att du sen börjar hetsa mot homosexuella är en helt annat fråga. Att likställa homosexualitet med pedofili är som att likställa dig med en intelligent, påläst människa. Det är människor som du som gör "folkhemmet" otryggt, inte mina släktingar. Personligen tycker jag att alla har rätt till sin egen åsikt, men dina åsikter har ju ingen grund överhuvudtaget. Du bara spottar ur dig felaktig information utan att redovisa hur du har kommit fram till att "det är så". Låt mig gissa, någon du beundrar sa åt dig att du skulle tycka såhär? Snälla människa, nästa gång du tycker något: forska lite på ämnet innan du uttalar dig.
Och för den kommande generationens skull hoppas jag att folk som du växer upp en smula och inser att varken kön eller hudfärg avgör människors personlighet.

Ansvar?

Det är enkelt att skylla på andra, eller omständigheter, när saker går fel. Det är enkelt att peka på någon och säga "Titta, vad han får mig att göra!" - det är enkelt att inte ta ansvar. Oftast känns det som att jag nöjer mig med att bestämma vem det är som är boven i dramat, och sen slutar bry mig om vad som egentligen pågår. Det är som att lägga den feministiska kampen på hyllan för att man tycker att det är statens (eller varför inte alla mäns?) ansvar. Eller att smita undan med orden det ordnar sig. Nej, det ordnar sig inte! Någon måste göra något!
Slutsats: dethär är jag som gör något. Jag väljer aktivt att vara egoistisk och vägra göra saker jag mår dåligt av. Jag ska sluta vara för snäll och diplomatisk (dethär börjar låta som ett nyårslöfte, eller hur? Förut att mina löften alltid går ut på att spara pengar eller äta mindre - och alltid går åt helvete dagen efter ungefär.) och börja må bra. Fast jag tänker fortfarande skylla på andra. Ha!

Överlevnadsguide.

Människor reagerar, av vad jag har sett, enligt vissa modeller då de hanterar jobbiga saker;
1. de låtsas att de har gått vidare genom att spela glada eller likgiltiga - dessa människor tenderar också att sysselsätta sig med så många saker som möjligt för att slippa tänka och känna.
2. de slutar fungera helt och bosätter sig på ett mörkt ställe, exempelvis sin säng, för att gråta och undvika bekanta.
3. de förnekar genom att aldrig ta itu med problemet, bara leva vidare som om ingenting har hänt, vägra prata med vänner om saken.
Alla metoder, för sig, verkar destruktiva. Det är väl lite som tallriksmodellen, antar jag. Man kan inte äta bara potatis eller ris, man måste ha lite av varje för att må bra. Och sen finns det sånna som jag, som bara funderar på att hantera, men istället kommer ut på andra sidan mer eller mindre välmående utan att egentligen ha gjort något. Jag önskar att det fanns någon som berättade för mig hur jag skulle reagera, en bok eller vad som helst. Istället skriver jag låtar för att få ut aggressioner. Det går inte så bra.