Vad är jag skyldig någon, någonsin?

Hela min "jag ska leva endast för migsjälv och göra precis vad jag vill när jag vill"-livsstil börjar falla lite i bitar. Det blir extra jobbigt när jag inser att vissa människor har förväntningar på mig, att det finns saker jag måste bita ihop och göra för någon annans skull. Frågan är vad man kommer att ha kvar om man försöker leva i en s.k. "självuppfyllande" tillvaro. Kommer man att ha vänner, kärlekar, familj att lita på?
Sen kommer då nästa fråga; Var går gränsen för vad man kan göra för andras skull, utan att alltför mycket kompromissa sin livsfilosofi? Det måste finnas saker som är alldeles för påfrestande för att man ska göra dem även om man inte känner för det just då, eller hur? Nu pratar jag främst om känslomässiga saker, som att förlåta en person man anser har gjort en väldigt fel för en större grupps lycka. Frågan är om man kan göra en sån uppoffring, om även på låtsas, utan att på samma gång känna att man har svikit sigsjälv. Vad väger egentligen tyngst, att svika någon som betyder mycket för en, eller att svika sigsjälv?

Ämnet är tungt, hjärtat är lugnt; Ironi.

Ibland är allt väldigt ironiskt på något sätt, lite som att ödet driver med en. Allt kan gå bra, och man kan förvänta sig vissa saker, sen vänds allt upp-och-ner. Det är ironiskt, hur man kan leva i en viss tillvaro ett långt tag, och sen inse att det var något annat man behövde. Det är framför allt ironiskt att se en människa på ett sätt och sen plötsligt på ett annat.
Ibland blir jag knäpp. Då gör jag konstiga saker och säger saker som jag ångrar efteråt. Men samtidigt tror jag att jag har menat alla jobbiga saker jag har sagt. Ja, vissa saker är svåra att prata om. Men jag måste erkänna att det är väldigt skönt att slippa gå omkring och ha en hemlighet, eller hålla inne med känslor osv.

Mjöd och droskor.

Mitt liv är en film. Ändå känns det som att jag har en biroll. Det kanske beror på att jag hela tiden träffar väldigt viktiga människor; sånna som är roliga, duktiga, intressanta, originella.
Det känns lite som att jag har nått ett antiklimax, och jag är bara sjutton år. Vilken långtråkig rulle det kommer bli, med tanke på att jag ska leva tills jag är 116 (källa: dödstestet på internet, allt som står på internet är sant.) och antagligen inte kommer ha blivit roligare då. Det var nog mer spännande för ett år sen, drama drama drama. Att vara ganska nöjd är inte lika dramatiskt.
Jag undrar vilken genre min film är (alternativt kommer bli). Förmodligen inte action, om jag inte flyttar ihop med Arnold S. Förhoppningsvis inte en romantisk komedi, om jag inte går med i nån slags cheerleading-förening. Men inte heller en konst-film, inte särskilt avantgardistiskt. Inte tillräckligt cynisk för en generation x, för avtrubbad för en komedi. Alldeles för skämtsam för ett drama.

Inspiration.

Kära vänner! Det är vår och vackert ute. Solen skiner, fåglarna kvittrar och jag borde vara kär och glad, men istället sysslar jag med en massa meningslösa saker. Jag antar, om jag nu ska analysera mitt beteende, att det beror på att jag de senaste åren har ägnat så mycket av min tid åt just kärlek att det blev ett stort tomrum att fylla upp när jag inte hade någon kärlek kvar. Jag har insett på senaste att jag har lite svårt för att ta itu med saker. Jag tycker om att hålla mig sysselsatt, inte tänka på det som är jobbigt. Men, som den positiva, framåtblickande (?) människa jag är har jag gjort ett tappert försök till att vara nöjd med migsjälv och det jag har runtomkring mig, det som kommer finnas kvar det vill säga. Ja, jag måste erkänna att jag är bitter ibland, men vadfan, vem är inte det? Hursomhelst, mina meningslösa sysslor;
1. Jag har börjat gå på en detox-diet, vilket går ut på att jag hoppar över att äta en massa skit och med det renar systemet, så att säga. Denna kropp är byggd av rågmjöl! (Och transfetter, skrivet längst ner på innehållsförteckningen med så litet typsnitt som möjligt, helst på gammalgrekiska eller ryska.)
2. Jag skriver saker, mest brev eller bara långa utläggningar, addresserade till folk. Som jag sen aldrig skickar. Och sparar för att läsa senare och skratta åt hur emotionell jag var "back in the days".
3. Jag kan inte sluta skriva låtar, jag producerar som aldrig förr! Men det är inte nödvändigtvis bra, för att citera Hilding: "När man skriver låtar kommer man på en riktigt bra på hundra dåliga". Tack för den (trots att det beskriver hela min låtskrivarkarriär klockrent).
4. Jag städar, hela tiden känns det som. Detta kan också härledas till det faktum att mitt rum alltid blir stökigt så fort jag har städat det. Jag ser undermedvetet min säng som en avlastningsplats, för allt från skolgrejer till den tvätt jag ska vika så fort jag får tid (läs: aldrig).
5. Den sista, mest meningslösa sysslan av dem alle; Jag sitter många långa timmar framför datorn varje dag. Det är en vana, dålig eller ej, som jag verkligen inte kan sluta med. Jag gör allt på min dumburk; skriver labrapporter, bloggar, mailar folk, chattar med vänner, you name it! Och sen undrar jag var all tid tog vägen... Help me!
Som ni kan se är jag en tämligen dum person, så hjälp mig bli lite smartare och ge mig nyttiga kommentarer på vad jag kan fylla upp min värdefulla tid med.