Trött?

Plötsligt, efter att ha krånglat med dator i otaliga timmar med 39 graders feber och ont i halsen, inser jag att ett år inte är någon tid alls. Ett år har försvunnit och det känns både likadant och helt annorlunda. Jag är inte lika naiv. Men är det bra? Är det bra att inte lita på människor, och inte veta om man kommer kunna släppa in någon på ett väldigt långt tag? Jag menar inte att låta för personlig, jag bara tänker och skriver. Just nu känns förhållanden så överskattade. Jag är så jävla trött på förväntningar och outtalade underliggande meningar och onda känslor som liksom vibrerar i luften mellan mig och saker jag inte tagit itu med. Det är så fruktansvärt enkelt att lägga gamla problem på hyllan, sopa under mattan, ignorera fullständigt, att jag nästan blir rädd när jag hittar dem igen. Jobbiga känslor blir inte bättre med tiden om man inte tar itu med dem, de ligger och ruttnar och blir något helt annat som påverkar hur man ser andra och hur man hanterar nya situationer. Man får inte bry sig så mycket om vad personer tycker om en att det går ut över en själv. Nej, det enda vi nog verkligen är kapabla till är de grundläggande behoven. Att man är starkast och mest självsäker när man precis har lärt sig att gå och tror att man kan erövra världen vet jag inte om jag håller med om, men man är nog mest ovetande lycklig. Sen går det bara utför.


P.S. Jag är inte cynisk och bitter.

Bortslösat lov?

Hej. Jag har inte gjort något vettigt på hela lovet. Nu är det torsdag. Imorgon ska jag till Stockholm (igen). Jag är där för mycket. Dumma stockholmare som charmar mig och har sig. Fy. Iallafall; igår släpade jag mig till Vasastan för att först gå på informationsmöte för ett potentiellt jobb (det sög), sen snyltade jag på Anna, hennes jobblokal och hennes arbetskamrater. Det var lite mys. Jag fick sushi liksom, och man tackar ju inte nej till sushi. Jag som hade storslagna planer på allt jag skulle hinna med denna långa, lediga vecka. Jag skulle ha jobbat med projektarbete, men medprojektmänniskan (nämner inga namn) flydde med uppsatsen jag verkligen, verkligen, behöver. Fan, han har säkert åkt till Ryssland eller nåt. Alla åker till Ryssland. Sen skulle jag ha filmkvällat och sånt. Men det känns som ännu mer slöseri än att sitta framför en dataskärm och skriva blogginlägg/kolla forum/läsa webcomics som jag gör nu. Tro det eller ej. Och trots alla tappra försök till att städa mitt rum kommer man fortfarande inte fram till varken skrivbordet eller pianot. Det är misär helt enkelt. Och nu har jag slut på mjölk också. Fan vad jag klagar. För att sammanfatta med något gulligt så inte hela cyberspace tror att jag är världens neggo (inte för att jag tror att hela cyberspace läser min blogg. Fast de borde göra det.) så är Stockholm iallafall bra och jag skrev trots allt 'Slöa enormt mycket' i min kalender. Och man måste ju faktiskt hålla löften. Puss!

Vad hände?

Jag har skrivit allt mer personliga saker och mindre funderingar kring triviala händelser. Bra/dåligt? Vem bryr sig.. Här kommer iallafall en hyllning till min nyfunna produktivitet:
Jag har kommit en bit på allt jag sysslar med (projektarbete, band, tenta av kurser, gå på ALLA lektioner i skolan, ta körkort, planera lajv, tjäna pengar, rita serier, lära känna nya människor, ta studenten.) och det känns genast lättare, trots att jag vet att jag behöver jobba hårt. Nu har jag iallafall en plan, och har klarat av starten. Om det är såhär det är att vara vuxen kanske jag är redo, ändå.
På tal om att bli vuxen fick jag en uppenbarelse när jag såg första säsongen av Veronica Mars igen häromveckan. Senast jag såg det var jag 15 år, och VM skulle föreställa 17. Nu, tre år senare, upptäckte jag hur barnslig och naiv hon ibland kunde vara. Det tyckte jag inte alls första gången jag såg den, tvärtom. Jag måste väl erkänna att jag har hunnit samla på mig en del erfarenhet både i förhållanden och i andra situationer. Jag börjar bli gammal.

Jag är inte bitter.

Jag tror jag gick över en tröskel i mitt liv. Precis nu. Jag gick och tänkte på allt, på hur jag faktiskt klarar mig utan ett förhållande, hur jag klarar av skolan och att arrangera en lajvgrupp utan att tappa kontakten med mina vänner, helt. Det fick mig att förstå hur otroligt tids- och energikrävande andra människor egentligen är. Jag menar inte att låta bitter (jag bara gör det ändå) men jag tror att jag helt enkelt har hanterat saker och ting fel. Ja, det kan vara underbart att bara ägna allt åt att lära känna någon, eller att få något att funka. Men det kan vara underbart att inte tappa kontrollen över resten av sitt liv också. Resten av livet som faktiskt existerar, något jag lyckades glömma bort.