Scholaris Idiotaris Gotenborgensis.

Hösten närmar sig. Jag har anat det ett längre tag, men nu börjar riktiga tecken visa sig:
Jag läser pretentiösa texter, jag har på mig mössor dygnet runt och driften att inhandla nya, blanka pennor och block har aldrig varit så stark som nu. Jag saknar att dra med mamma eller pappa till LundeQ och peka ut exakt vilka mappar jag skulle bära omkring på det kommande läsåret. Varför har man inte töntiga pennskrin, pärmar med klistermärken och inslagna böcker på Universitetet (TM)? Det borde vara obligatoriskt. Och i början på varje ny kurs borde man få en orange blyertspenna och ett turkost sudd som smular sönder efter en vecka. Tänk när man fick precis allt levererat till sig, som den klibbiga skolmaten en mattant slevade upp på ens tallrik, utan någon hänsyn till om man ville ha lite, lagom eller mycket. Nu måste man köpa allt, komsumera mera. Förutsatt att man inte hittat min nya fräsiga förening: Livet är ett mellanstadium. Bulle och juiceförpackning utlovas till mellis.