Konstnärslivet kallar.

Klockan är nio på morgonen. Kokkaffet står på spisen, jag har precis varit ute och köpt färskt bröd på bageriet, och nu är det dags att börja sy igen. Jag föreställer mig att det är såhär det är att bo i Paris, att leva för det kreativa och skapa saker hela dagarna. Allt som fattas är en handrullad morgoncigarett, en sliten etta i ett arrondissemang långt, långt borta, en liten gläfsig pudel. Allt för konsten.
Ja, jag har fått en uppenbarelse. På senaste tiden har jag insett att jag inte har något intresse av att kompromissa. Jag klarar mig ju, om även bara för det kommande halvåret, utan att jobba. Jag kan leva i min tvåa, på bidrag och lån och bara leva för Konsten och Litteratur och Genus. Varför inte go all out när jag ändå flyttar 40 mil från föräldrahemmet? Är inte självständighet att bryta sig loss från alla förväntningar och bara gå sin egen väg? Ansvarstagande kan jag bli senare, när jag får jobb och börjar drömma om psykologlinjen igen.