Jag är så duktig på att dela upp min tid i kapitel och just nu går tiden så otroligt fort. En och en halv vecka har jag kvar innan nästa fas inleds och sen har jag ändå tre veckor kvar på "sommarlovet". Jag har jobbat i en månad, har två fyratimmars-pass kvar och min chef försöker hela tiden lägga nya pass på mig. Jag känner mig en aning skyldig, för jag har egentligen ingen vettig anledning att tacka nej, annat än att jag spyr på att behöva jobba en jävla minut till. Duger?
Min mamma har överröst mig med konstiga prylar jag absolut behöver till lägenheten. Om hon fortsätter på detta viset kommer jag inte ha plats för en inneboende. Alla 42.5 kvadratmeter kommer vara täckta av dammsugare, mikrovågsugnar och soffor. För att inte glömma prydnadskuddar, de är livsfarliga.
Och på tal om min mama kommer jag på migsjälv med att vara så falsk ibland. Jag toksmörar för henne och min mormor för att inte dra ner stämningen. Mitt forna jag suckar och skakar på huvudet. Men snart är jag långt, långt borta. Inget smör i Göteborg, right? Det är samma sak som allt jag säger till les vieux; vad de än frågar väljer jag det svar jag vet gör de lugnast och gladast och säger det. Ja, visst ska vi hålla kontakten när jag har slutat jobba, visst ska vi fika någon gång. Fat chance, Agda. Men vad gör man då? Man kommer ingen vart på att vara brutalt ärlig hela tiden.
Men, som sagt, åtta timmar kvar. Det är bra, jag behöver bli distraherad och upptagen denhär veckan så jag inte tänker saker om hösten och avstånd och att jag inte orkar tänka mer. Jag ville ju inte ha det så, jag ville vara helt bekymmersfri. Men vissa människor kanske inte kan släppa bekymmer och tankar och oro. Det kanske är medfött.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
Uppdatera! Uppdatera! Fräls pöbeln med tankar om ditt liv oftare!
Post a Comment