Fri men fortfarande fast

På begäran kommer här ytterligare en, rentav förträfflig, berättelse om vad som har hänt sen jag senast uppdaterade mig älskling, min stolthet(?!). Jag lajvade, jag flydde lite från mitt liv, sen kom jag tillbaka och upptäckte att mitt liv numera är en slags flykt från lajvet. Jag har varit så engagerad att lajvet nästan blev lika med livet, sen rasade allt när det plötsligt var över. Och jag är fortfarande så. jävla. trött.
Men, med Joni Mitchells underbara stämmas hjälp tar jag mig nog snart ur sjuklingsträsket och vidare till arbetsnarkomansland. Oh, the joy. Och dettta sista sommarlov ever urartar till en början på resten av mitt liv (klichéer, ja tack!), säger den fattiga studenten och betalar snyftandes ytterligare en räkning.
Jag har fått en fin lägenhet i Göteborg. Och jag har skrivit på kontraktet. Ändå ligger det kvar, i röran som brukade vara mitt rum men numera är ett svart hål av stress och gamla skrivböcker från mellanstadiet. Jag måste skicka in det, jag ska skicka in det. Men det känns som ett skrämmande sista steg innan jag måste vara seriös och ta ansvar på riktigt. Jag får förstås ändå inte flytta in förrän sista september.

Havet och vinden och doft av kaprifol..

Hej. Sen jag senast skrev har följande hänt:
a) jag har tagit studenten, b) dramatik och c) lajvstressen har slagit till.
Det känns överraskande tomt. Jag har inte riktigt accepterat att jag aldrig igen kommer att ha ett skåp, dricka kaffe i övre, läsa på anslagstavlorna eller måla på en vägg på katte. Dethär börjar visst likna ett ode, men så är faktiskt inte fallet. Jag är tvärtom väldigt lättad över att allt ändå ordnade sig. En lättnad med en ovanligt sorgsen eftersmak. Jag insåg det inte riktigt förrän jag hade stigit av flaket (som var över all förväntan och inte kommer glömmas på ett långt, långt tag) och såg tillbaka på tre år med dessa dansande och lite småfulla människor en och en halv meter ovanför mig. Många av dem har jag inte brytt mig om att lära känna och umgås med, många av dem har jag inget som helst intresse av, men ändå kändes det konstigt att inte komma tillbaka till ett nytt läsår med dem. Konstigt is the watchword.
Jajust, dramatiken; som vanligt är jag aldrig lugn och stilla. Nej, jag måste alltid bli inblandad i jobbiga och komplicerade situationer. Ibland tror jag inte att jag skulle vara samma person utan all dramatik. Ibland är dramatik min personlighet. Hursomhelst hände något nytt som vanligt när all gammal dramatik avslutades. Mitt liv är ett ständigt överlappande, vill jag säga utan att låta negativ. Nog för att det är skönt att ha det helt stilla, men jag tror att jag hittar min stabilitet och kreativitet i att ständigt hamna i nya, svåra situationer. Det är iallafall lustigt att när jag slutar söka upp dramatiken kommer den till mig. Jag har blivit så pass vuxen att jag kan se på allt som händer i nuet och uppskatta ironin. Det känns bra.
Slutligen ska jag säga adjö till min kära blogg ett kortare tag, då jag ska iväg på äventyr i skogen (även känt som lajv) tidigt på tisdag morgon. Är borta på obestämd tid. Så härligt det är att kunnna säga sånt. Adjö!

Åh, Povel...

Fånetisk Fru Svenssång.
Text av Povel Ramel

Sjung om Fru Svenssons lyckliga karl
Låt honom plöja i ungdomens fåror
Fem gamla hjärtan i sprit har jag
Å en ljus elefant i ett snår
Inga stoppar den i vårat linneskåp
Loppor tär vår vän som idisslar en sko
när vi snyta en rund liten hund
Där den här lilla bagaren bor
Där den härliga bagaren bor
Hur sa?