Bara en uppdatering till folket.

Ja, även jag - som är en dålig, dålig bloggare - får ibland dåligt samvete då jag läser andras bloggar som får omsorg och kärlek ibland flera gånger om dagen. Detta inlägg är alltså inget annat än ett måste, skapat efter en gin & tonic samt en massa ångest.
Till ämnet hör iallafall att det snart är Valborg. Åh, dessa högtider som endast är svepskäl för att få supa skallen av sig, how we love them. Jag borde skriva ett ode till de röda dagarna i almanackan. Men för att skona er göra jag det inte. Hmpf.
Däremot kan jag berätta för alla intresserade (mina kära 2 läsare, eller kanske 1 vid dethär laget) att jag ska bege mig till Göteborg dessa två dagar då jag egentligen borde plugga. Men pluggandet får vänta, här ska supas och raggas på fulla Chalmerister (för jag behöver komma bort från skabbiga människor?). Haha!
Omtalat idag: mina påhittade kärleksbekymmer med en bra vän. Hälften av folket tror att jag är kär i honom, andra hälften tycker att jag ska hålla mig jävligt långt borta från honom. En komprimiss, någon? Äsch, jag flyttar ändå om ett halvår, jag kan starta ett nytt liv och skaffa nya vänner då. Right?

Veritées (et tumulte)?

Efter ett tvåtimmarslångt föredrag på franska har jag återkommit till min gamla vän bloggen för att skriva om mina bekymmer - förutom det uppenbara att mina öron blöder och jag är väldigt förvirrad. Jag har bekymmer med att drama återkommer hur gärna jag än vill undvika det.
Dagens drama: Folk i min klass är snobbiga idioter som håller sina vänner om rygger och alla andra utanför. Det låter kanske lite väl generaliserande och elakt, men jag är bara så jävla trött på folk som upprepar samma uttjatade mönster ad nauseam. Jag fick den uppenbarelsen i morse då jag får veta av några i klassen att det hade varit klassråd i fredags. Som bestämdes i sista sekund. Av de som också råkade vara där i skolan. Det vill säga en tredjedel av klassen: en vänkrets. Snälla skjut mig någon, och ursäkta mina korta meningar, men jag blir bara så jävla förbannad när folk inte ens bryr sig om att berätta för oss övriga att ett viktigt jävla möte där viktiga jävla saker som rör alla i klassen ska bestämmas är inbokat. Det är högstadiet all over again. Fast denhär gången ska vi föreställa tänkande människor som inte bara styrs av hormoner och makthysteri... eller? Så jag frågar iallafall en av tjejerna som kom på mötet varför de inte bemödar sig att höra med folk om de kan vara med på mötet innan de bestämmer saker, och svaret jag får är: "men vi kom inte fram till något, vi bara föreslog saker, och vi sa till alla vi såg i klassen att det var möte". Åh, alla ni såg säger du? Vill du veta hur det kommer sig att två tredjedelar av klassen inte hade en aning om att det var möte? Jo, vi hade redan gått hem, fyra timmar tidigare! Jävla idiot. Hoppas du fick bestämma en massa fina gulliga saker. När vi röstar på nomineringar sen ska jag rösta dig till Klassens Rövhål. Grattis.

Jag orkar inte festa.

I ett tidigare inlägg skrev jag om hur jag kände mig för ung, men dagens inlägg handlar om precis motsatsen: jag börjar bli gammal och sliten!
Bevis: Jag orkar helt seriöst inte gå ut och festa. Jag blir trött och ångestfylld av tanken på att behöva klä upp mig och ge mig ut, få urinvägsinfektion och hångla med någon som luktar öl. Nog för att det är roligt att dansa och ragga, men det är fan så mycket bättre att kolla på film och äta ben & jerry's. Ibland iallafall. Nej, men jag börjar bli så trött på att fly hemmet hela tiden. Jag är väldigt trött på min familj för visso, men som tur är går det att stänga dörren till mitt rum och sen inte bli störd där. Och för en gångs skull blir jag inte distraherad av dator/tv hela tiden. Men jag kommer inte från faktumet att jag känner mig så asocial när jag bara inte orkar följa med. Jag får kompensera med lite röj i sommar eller nåt. Nu är jag för inspirerad till att plugga, skriva låtar och planera lajv. Mental ålder.. 40?

Lättnad!

Jag tror aldrig jag har känt mig så bra, stark och glad som jag gör nu. Kanske beror det på påbörjad officersträning, men jag tror snarare att jag helt enkelt är i en väldigt bra fas i mitt liv just nu. Min framtidsångest har inte riktigt kommit än, och jag lever fortfarande på framgången i att jag har 1. haxxat systemet och 2. verkligen tagit tag i allt jag behöver göra. Nu väntar förstås verkligt arbete och slit, men den jobbiga starten är förbi.
För övrigt massproducerar jag låttexter just nu, och jag måste erkänna att det svider lite i min känsliga konstnärssjäl. Men det är iallafall för ett greater good (läs: mitt projektarbete). Det är inte som att jag tar vatten från Indien för att bada i. Eller köper ett kilo tekoppshund och bara har. Och en till random sak, bara för att göra mitt blogginlägg komplett: i DN idag, någonstans i en väldigt liten notis, fanns frasen "jag överhörde..." med. Vart är världen på väg??!