Vad väntar jag på?

Jag har hamnat i en knepig situation. Jag är i en tillvaro likt föregående år, fast i en härva av löften och förväntningar och krångel (även känt som "förhållande" för er dödliga) som kräver energi och tid och engagemang. Jag insåg precis i detta ögonblick att jag faktiskt är fast, igen. Det är lite tragiskt. Varje gång ett av mina förhållanden (även om jag vill intala mig själv att jag gör någon som helst framgång i hur jag hanterar saker, i min förståelse för den andra parten osv) går åt helvete, vilket de alltid gör - och det säger jag inte bara för att verka cynisk och bitter- förr eller senare, lovar jag migsjälv att ta det lugnt och ge migsjälv tid till att vara jag och inte stressa in i något nytt och inte lova någon något innan jag vet exakt var jag vill.
Sen står jag alltid där, kär och miserabel, och undrar vadfan jag gjorde för att misslyckas med precis allt jag verkligen försökte åstadkomma. Så, frågan är nu hur jag hanterar ovan nämna - om inte kris - situation. Eller det finns väl inte så mycket att hantera utan snarare att acceptera. Poängen är iallafall att jag inte vill att dethär ska gå åt samma håll som tidigare fall. Det känns som att jag för en gångs skull har satsat för mycket för att kunna ta saker för givet, vilket är bra. Men jag är också rädd. Jag tycker inte om att vara rädd. Gör någon det?
Jag antar att det inte finns något vinnande koncept (kommunikation 101, eller vad?) men om det gör det skulle jag verkligen vilja köpa en how-to-bok på området. Inget hjärnskrynklande alltså, bara svart på vitt och fakta och såhär gör du för att lyckas, nu. Ja, så orolig är jag. Det hjälper inte precis att mina vänner konstant påpekar vilket perfekt par vi är och hur bra vi passar ihop och hur lyckligt lottade vi är som har hittat varandra. Jag skulle vara ännu lyckligare om jag hade nåt slags schema att följa.
"10.15: Hålla hand. 10.30: Kyssa lätt på kind. 10.35: Lyssna noggrannt på utläggning om ett ämne som är viktigt för din partner. 11.30: Äta lunch med förälder till partner, vara artig och uttrycka din aldrig slocknande kärleksglöd för din partner mellan varje rätt. 13.00: Hoppa från en bro för att du har för många krav på dig, precis har blivit värvat till din partners familjs onda familjeföretag som specialiserar sig på barnarbete, och kvävs av din partner som vill att du ska vara perfekt OCH kunna läsa dennes tankar."

En andra, tredje, fjärde chans?

Plötsligt insåg jag att det inte är långt kvar tills skolan börjar igen. Ångesten kom över mig en sekund, sen fylldes jag av förväntan, kanske man skulle kunna säga. Men jag önskar att jag fick börja om på nytt faktiskt. Inte så mycket för att jag ångrar saker jag har gjort, utan snarare att jag är så trött på allt. Min bror och jag pratade om det för några veckor sen tror jag att det var;
Att få börja om helt och hållet, inte bara byta skola, utan fly landet i princip.
Återigen, en undantryckt barndomsdröm, avfärdad med en ryckning på axlarna. Hej och hå, nu blev jag nostalgisk igen. Hursomhelst, att göra verklighet i sådana funderingar är inte enkelt. Dels behöver man pengar, vilket jag inte har. Dels behöver man mod, tillåtelse, övertygelse och framför allt inget som håller en tillbaka. Jag fortsätter nog att grubbla.

Festival.

Nu är min första "riktiga" festival avklarad. Av någon anledning räknades aldrig Urkult, det var för lugnt och för litet och för flummigt bara. Fast härligt. :)
Men jo, festival. På festival händer många konstiga saker, saker jag har tänkt en hel del på. Nu ska jag inte vara alltför personlig och utelämnande här, dock. En sak som hände är att jag omvärderade en persons roll i mitt liv. Det är en människa som jag inte riktigt har ett definierat förhållande på någon nivå med men som ändå betyder något för mig. Jag kom fram till att personen har en väldigt skev bild på vänskap och inte respekterar andra. Konstigt.
En annan sak jag reagerade på är hur mycket det går att anstränga och tänja på en vänskap under bittra förhållanden. För varje tält-session känner jag hur samma bråk upprepas, men jag blir också mer tolerant och förhoppningsvis mer sympatiskt. Jag vet verkligen inte, men det är bra att prata om (alt. skrika om) saken. Faktiskt.
Slutligen svämmade mina känslor över för den tredje saken som hände, genom allt drygt och jobbigt fick jag perspektiv på vad jag egentligen vill och behöver, och en viss någon (vi kan kalla honom Herr Övertag) stod troget vid min sida, lockade fram det bästa ur mig och gjorde mig fruktansvärt, tokigt kär. Shit, vilken festival.

Att bli lurad.

Att jobba på rutin med samma sak i flera timmar utan att behöva lägga ner alltförmycket hjärnverksamhet på vad man egentligen sysslar med genererar mången konstig tanke.
Jag kom att tänka på hur lurad jag känner mig. Jag känner mig lurad av att ha trott något om en person som sen har visat sig vara helt fel. Jag undrar ifall jag har framkallat den känslan hos någon annan någon gång, dock omedvetet...? Det är just omedvetandet som jag funderar kring. Jag undrar om de människor som har "lurat" mig har gjort det medvetet. Vissa måste ha gjort det, det har bara varit så smärtsamt uppenbart att de har spelat en roll, låtsas vara något de verkligen inte var. Men jag antar att gränsen mellan o/medvetenhet är relativt rörlig?
Alltså: på något plan kanske man inser att man inte är sig själv helt och hållet, är ni med? Man kanske känner att man är osäker, man förstår sig själv tillräckligt bra för att förstå att man är en aning tillgjord, överdriven, whatever. Men det jag uppfattar som total falskhet uppfattar den andre kanske som en lätt förvrängning av verkligheten, eller hur? Men i vissa fall har personen, vi kan kalla honom "herr genomrutten", verkligen frammanat två helt olika personligheter, utan att låta för mycket som ett psykfall. Frågan är då; inser personen, herr genomrutten, att han lurar små oskyldiga, naiva människor som mig till att tro att han är något annat än rutten? Eller tror han verkligen, på fullaste allvar, att han är god inte bara innerst inne utan också ytterst ute?
Det enda jag då kan göra är väl att utgå från migsjälv? Jag är inte genomgod, men inte heller ondskan själv. Jag har sårat människor genom åren, visst har jag det. Men har jag lyckats med att få folk att tro att jag var någon helt annan än den jag är? Jag tror inte det, ingen har någonsin sagt något liknande till mig.
Tillbaka till Herr Genomrutten; Han följer ett specifikt mönster, han reagerar som många människor har gjort tidigare när de har vetat om att de har felat. Ändå erkänner han sig inte skyldig till något. Varför? För att han är en person som lurar andra, så mycket att han lurar sigsjälv. Ha!