Nostalgi.

Jag fick plötsligt en enorm nostalgitripp till det glada 90-talet. Jag vet inte varför, men jag glorifierar verkligen allting förknippat med vissa delar av min barndom. Kanske är det bra för själen att intala sigsjälv att man kan vara lycklig, och med det menar jag inte att jag är fruktansvärt olycklig eller deprimerad nu, men dendär barnsliga lyckan är något jag har letat efter men inte hittat på ett väldigt långt tag.
Ni minns väl, lyckan över att få glass efter maten? Lyckan över att tro blint på något, tomten eller tandfén? Lyckan över att ha gjort sina föräldrar stolta?
Det känns som att det var länge sen, och det är väl också positivt. Det finns många fördelar med att ha vuxit upp tidigt. Om jag skulle genomgå en psykoanalys tvivlar jag inte på att det skulle vara något hjärnskrynklaren skulle finna någolunda fascinerande. Ja, jag har verkligen sjunkit in och gjort mig bekväm i min syskonroll, även om den är en aning diffus i verkligenheten. (Storasyster för det mesta med några inslag av lillasyster, men inte mellanbarn, makes sense?). Men jo, för att halka tillbaka till mitt ursprungliga tema; 90-talet.
Det är något med 90-talet jag saknar, förutom att vara barn. Jag saknar hur allt var så utpräglat 90-taligt! Hur ett helt årtionde kan beskrivas med ett ord. Samtidigt är det enklare för mig att sätta ettikett på något från 80-talet, men att placera saker från 90-talet kommer med en härlig eftersmak av nostalgi.